Aftonbladet – 27 juli 1840, sida 2

som bör skyddas mer eller mindre. Det nan turliga måste få bestämma sig sjelf; och allt som ingriper deruti på förmynderskapsvägen, genom förbud mot det fria utbytet, måste skada hundrade gånger, då det möjligen en gång kan lyckas att blifva gagneligt. Det är den enskilda omtankans fria rörelse, som ingen regering förmår följa, nej, icke en gång utgrunda. I hvarje privilegium, som stänger konsumenten från rättigheten att skaffa sig sina behof der han kan få dem till bästa pris, i hvarje enskild licence, 0. s. Vv. rubbas ett vilkor för arbetets, kapilalernas, industriens och uppfinningsförmågans verksamhet inonr landet; i hvarje tullrestriktion eller införselförbud, m. m. rubbas de i förhållandet till andra länder. Nationerna röna idel förluster af hvarje dylik inverkan, och de fördelar för statsinkomsterna, man deraf tror sig stundom vinna, äro i stigande proportion ökade vedervärdigbeter för nationen, som vida lättare på annat sätt. skulle åstadkomma statsbehofven. Så bar t. ex. Preussiska styrelsen genom en konstlad uppmuntran åt hvitbets-sockerproduktionen, medelst en hög tull på utländskt råsocker, under lång tid lagt en orimlig beskattning på hela konsumtionen i landet. Alla, som beböft socker, hafva nemligen fått betala det mycket dyrare än hvad de eljest behöft, blott för att göra det möjligt för en del fabrikörer, att framalstra den varan inom landet af hvitbetor. Härigenom hafva en mängd kapitaler, som kuanat nyttigt användas på annat båll, blifvit nedlagde i en näring, som nu slutligen visar sig ändock icke kunna bestå utan fortfarande stora uppoffringar på allmänhetens bekostnad. Imedlertid blir ock nu lätt att fatta, huru, så snart en på reciprocitets, grunder med ett anrnat verldshandlande land ingången handelstraktat återförsatte den genom konstlade åtgärder tillkomna kostsammare produktionen i beröring och täflan med den naturligare och derföre mindre kostsamma, måste den förra undertryckas ; och detta, som i alla fall hade blifvit en oundviklig verkan af den naturvidriga åtgärden, bar skett endast så mycket tidigare genom traktaten med Holland, hvilken deremot i många andra fall lemnar de naturligare och rikare Preussiska näringskällorna de betydligaste fördelar. Preussen vinner således i det hela derpå. Preussiska folket slipper att betala sitt socker så dyrt; det slipper att skatta till hela denna här af lurendrejare, som försedt det med rörsocker, under det att hvitbetssockret hvarken motsvarat behbofvet eller kunnat täfla i pris; det slipper att skatta till monopoliserade producenter; det får till; utlänningen afsälta mera af sina produkter, under det att ett mindre produktionsbelopp förmår anskaffa konsumenternas behof; och landets handelsvinst ökas härigenom betydligt. Men — de narrade hvitbetsodlarne, de i en fåvitsk industri inlockade arbetarne, lida, intilldess de hunnit öfvergå till annan produktion, annat arbete; — och de högädle hvitbets-sockerbrukspatronerne få afstå att uppbära löner, utan stat, af det skattdragande: det är det sockerförbrukande folket. Se der följderna! beklagliga i de förra fallen; men — rättvise i det sednare; — cch samtligen vållade af: en statsmakts inblandning i folkers ekonomiska angelägenheter. Imedlertid kan Sverige lära, på sätt Minerva ur en annan mening yttrar, cnågot, af allt detta nemligen: 4:0o0 att akta sig för, att i allmänhet medelst förbud och höga skyddstullar söka utbilda nya näringsgrenar, hvilkas produkter icke kunna, under naturlig täflan med andra länders, bibebålla sig i pris. 2:o att akla sig i synnerhet, för all konstlad uppmuntran åt en sådan produktion som hvitbetsockrets, så länge sockerrörets produkt är så öfvervägande lönande, att den tål nära hundra tyska mils landstransport från fabriksorten, och ändock undersäljer hvitbetans. 3:o att i fråga om alla andra dylika förbållanden komma ihåg hvad de goda Preussarre bafva för erfarenhet, efter den betan. mm ——— — — Uti Dagligt Allehanda för i dag förekom