Aftonbladet – 24 juli 1840, sida 2

I CLHil 1Oga iromma; om man OCKSaå Icke vilie iorneka, att de i dessa embeten företrädesvis använda personer varit välmenande och nitiska, samt i allmänket egt oförvitligt uppförande och hederskänsla, återstod dock att beklaga, det dessa egenskaper blifvit använda på ett fält, der de, utan nödig förstärkning af andra förmögenheter, icke varit eller någonsin kunnat blifva hemmastadda, samt följsktligen ästadkommit ringa nytta. Sädan vore den opinion, som, ehuru dold och undanhällen, Mzväl kring hela ländet gjort sig gällande. Derifrånp, fortfor Talaren, abade ett konsiderationsoch slapphetssystem inträngt i förvaltningens alla grenar, som högst menligt inverkar på samhällets helsotillstånd och hvilket, ty värr, ligger öfver den politiska läkarekonrstens vanliga förmåga att på kortare tid bota. Deraf kommer det sig, att den konstitutionella rådgifvarepersonaien saknat det inflytande, som landets väl kräft och grundlagen egentligen afsett, och sådant till den grad, att man, måhända icke utan orsak, trott sig förnimma tillvaron af ett sidoinflytands, hvilket den förre bordt, men icke mäktat motarbeta. Deraf har vidare varit en följd, att, eburu rådslagen antingen icke blifvit afgifne eller också icke aktade vid befordringar och andre regeringsärenders behandling, man likväl trott sig finna en tenacitet vid taburetterne, som är oförenlig med det konstitutionella rådgifvarekallet, hvars vackra egenskap endast kan yttra sig såsom seghet i grundsatser och öfvertygelse, hvilken aldrig tvekar att genom alla lofliga medel, äfven med afstående af egna förmåner, göra sig gällande och troligen icke heller undgår att vinna gehör, om den grundar sig på den kraft och den säkerhet, som medvetenhet af sina uppsåt och en grundlig upplysaing alltid förläna., — — — Talaren kunde ej instämma i den absolution, som i ett annat Ständ blifvit uttalad öfver rådgifvarne; men ansåg, att Konstitutionsutskottet bordt uttala ett mera bestämdt omdöme om hvad anmärkningsvärdt, som må ligga hvarje serskild Ledamot till last, samt i hvad mer eller mindre mån en sådan må anses hafva förtrosndet förverkat, och tillika föreslå den anmärkningspåföljd, som, enligt grundJagen, kan för en eller annan ega rum, och anhöll derföre om återremiss. Hr Petre ville bemöta några af Hr Lagergren framställda anmärkningar; Hr L. hade först fästat sig vid formen af betänkandet: denna hade inom Utskottet varit ett föremål för mycket bryderi. Men hade ansett — och Taleren hade först varit af samma tanka — att Utskottet borde afge ett resonneradt omdöme om Statsrådets alla ledamöter hvar för sig; men vid öfvervägande af de många skiljaktiga förhållanden, som egt: rum, under den långa tiderymd, hvilken bestämt gränsen för Utskottets granskning och de ojemförliga skiljaktigheterne mellan de 26 olika rådgifvare, som under denna tid blifvit föremål för Konstitutionsutskottets anmärkningar, samt i betraktande af de olika åsigter, som inom Utskottet blifvit framställde, angående behörigheten af anmärkningar öfver rådgifvares åtgärder, blef resultatet sådant, som det till Ständernpa öfverlemnade försleg innehåller. Sedermera har det visat sig, att Utskottet handlat rätt. Det kunde af diskussionen inom Presteståndet ses, att om Utskottet handlat annorlunda, skulle det, lång: ifrån att undanrödja alla olägenhoter, . som nu visat sig, hafva i stäliev gifvit avledning till uppkomsten af en mängd vida större. Om man granskar 407 S, kunde ej nekas, att Utskottet deraf hbemtat full anledning till sitt förfarande, att i betänkandet antaga den klausul, som der förekommer, ehuru det å andra sidan ej eller kan förnekas, att ju Utskottet äfven kunnat ega skäl, att till Ständerna inkomma med etw formligt förslag till Stäns dernas beslut. Taleren ansåg, att Hr Lagergren, då han önskat detsamma, motsagt sig sjelf; han hade nämligen, såsom en anmärkning mot Utskottet, förklarat, att detsamma öfverträdt sin rätt, då det framlagt sakförhållanden, hvilka det, efter Hr L:s förmenande, ej varit behörigt att vidröra, enär de skulle engå enskilda personer, hvilka icke få komma under Rikets Ständers pröfning. Om denna sats tillämpats så strängt, som Hr L. åsyftat, skulle det för Utskottet blifvit omöjligt, atv stödja sitt klander af Regeringens åtgärder på några verkliga facta; Talaren befarade, att om Utskottet så skulle uppställt sitt betänkande, skulla det, som icke i politiska åsigter bar den lyckan att öfverensstämma med Hr L., af honom fått emottaga ogillande ommen deröfver, att Utskottet tillåtit sig klandra, utan att närmare uppgifva eller hänvisa till de omständigheter och fakta, hvarpå Utskottet grundat det. Talaren kände icke hvsaruti de felaktiga citationer, hvarföre Hr L. beskyllt Utskottet, bestodo, och kunde derföre icke ingå i svar på derna beskyllning; han hade inom Utskottet delat stmma tanka som Hr L., deruti, att samma fråga, som blifvit öfverlemnad till åtal efter 106 , ej kunde föranleda till anmärkning emot den 107; men ville likväl taga Utskottet i försvar mot förebråelser för sådant förfelskningsrätt, ty, då Utskottet i afseende på anställande af åtal enligt 406 , beslutat med Rikets Ständers räit, har det likväl inträffot, att sådana omständigheter förefunnits, hvilka, ehuru ej af beskaffenhet att kunna blifva föremål för Riksrätts pröfning, dock varit så qvalificerade, att Utskottet derpå bordt fåsta Ständernas särskilda uppmärksamhet. Såsem exempel nämndes judeemancipationsfrågan. Vid granskningen af statsrådsprotokolien: i denna fråga företedde-sig så många olika förbållanden, af hvilka somliga ansågos förtjente att remittera till Riksrättens bepröfvande, men andra deremot ej kunna lämpligen komma under enahanda kategori, och sålunda hade derutinnan det förhållande. uppstått; som man klandreat. Då Hr L. åberopat Biskop Holmströms reservation, vore det ej ur vägen att upplysa, det bemälde Biskop, oaktadt sin reservation i Utskottet, hade, då betänkandet förekommit i Ståndet, tagit Utskottet och dess motiver i försvar. Hvad den sf Hr: Unger väckta fråga, om någon anmälan i afseende på de rådgifvare, som redsn erbållit afsked, angick vore densamma alldeles ny och bade ej under diskussionen förekommit i Utskottet. Talaren nämnde detta på det ståndet måtte öfverväga hvilket sfseende måtte tillerkännas Hr Ungers ifrågavarande opinion, i en tidpunkt då mean nyss sett till ledamot af Statsrådet inkallad en af de foråno rådgifvarne, emot hvilken uti förevarande betänkande