Aftonbladet – 24 juli 1840, sida 2

målsprisen i denna ort nödvändigt måste åstadkomma missförhållanden, till mångens ruinerande, och allmän skada. Ett våld skulle också begås emot den enskildes rätt; ett förhållande som alltid borde undvikas. Den föreslagna lsfrereringstiden vore äfvenledes den minst passande. Prosten Elmgren, Betänkandet vore i intet afseende möjligt att tillämpa på Smålands räntegifvare; ty redan nu har förmärkts en fullkomlig stagnation i penningeväsendet, när utlagorna skolat erläggas. Huru mycket mera skulle ej detta inträffa om nu gjorda förslag skulle ställas i verket. Bördorna skullo isynnerhet blifva stora och betungande, om allt skulle i penningar presteras. I afseende på förslaget, att räntetagare skulle alla få taga löner ur Statskontoret, befarade Hr Prosten, att der möjligen skulle någon gåag kunna uppstå brist, och mången kanske länge nog få vänta. Ia: stämd för öfrigt i Prosten Björkmans, Biskop Hedrens m. fl. reservationer. Doktor Agrelltrodde förslaget böra kunna antagas, utan någon risque af förlust; ty priset skulle nog i det närmaste bestämmas, och ingendera borde blifva lidande; och fäste sig synnerligast dervid, att Bondeståndet, de egentligen räntegifvande, med stor pluralitet bifallit betänkandet. Prosten Ödman trodde förslagets antagande böra föregås af en fråga, om Rikets Ständer äro berättigade att afgöra detta. Ar: ej just emot en jemkning och att få lön af staten qvartalsvis, men finner många svårigheter i denna jemknings åstadkommande. Den bör öfverlemnas åt en framtid. Utskottet har visst på riktiga gruader byggt och med mycket skäl gjort sitt förslag, men enskilda svårigheter måste ovillkorligt uppstå; särdeles skulle räntegifvaro i missvextår fiana sig beroende deraf. I afseende på 3 mom. instämde han med Grefve Spens. Kunde dessutom ej anse levereringstidea passande, ej heller Kammarkollegium för den autoritet, som bör korrigera ränteväsendet. Prosten Sandberg betraktade frågan såsom nationalrepreseniant. Fann klagan öfver räntetagares uppdrifna anspråk, och svårigheten i missvextår hafva många skäl i verkligheten, ehuru den ej är lätt att afbjelpa. Vid markegångssättningen skulle 410 års medelpris vara lämpligare, och gifva mera säkerhet. Hvadan betänkandet, om det också i många afseenden är af förtjenst, ej kunde af Hr Prosten antagas, utan ansåg hsn det böra äterremitteras. Biskop Hedren instämde med åtkillige bland förra talarne, och ogillade betänkandet, ehuru han han insåg förmåner så väl för räntetagarne, som nu merendels sett sin rätt nedsatt, som äfven för mången räntegifvare. Men statsverket skulle af förändringen ovilkorligen blifva lidande, och således behöfva ersättning, på grund hvaraf, äfvensom i följd af flere betänkligheter, han ej kunde ingå på förslaget. Talade dessutom vidlyftigt om saken. Doktor Hvasser ansåg synnerligast menigheterra böra höras, innan betänkandet antogs eller förkastades. Prosten Hallström uppskattade betänkandets värde på det högsta, men ville ej mycket tala hvarker med eller mot, emedan han i alla fall trodde det blifva antaget af medstånden. Fann åtskilligt att anmärka wot det, som pag. 14 upptager och. ville ej ingå på förslag till betäckande af de förluster, som statsverket möjligen skulle kunna komma att vidkännas. I afseende på 4 punkten fann talaren sig förekommen af Prosten Ödman; men ansåg för öfrigt folkets beskattningsrätt böra gälla allt hvad den kan. : Vid 6 punkten vidrördes den besvärliga revisionen, ooh den risque fogden måste blifva underkastad, och att sockenstämmor ej äro passande auktoritet för restlängders verificerrnde, men väl för afkortningslängdernas. Prosten Sylvan ifrågasatte rättigheten till förändring, Prosten Sidner. Prejerier ihans ort hände -visserligen, men brist på penningar och afsättning vore ett värre ondt. Önskade korrektiv mot de första, hvilka kanske skulle i någon mån förekommas, om ett maximum i räntepriset bestämdes. Fordrade återremiss. Prosten Nordhammar trodde intet allmänt stadgande för hela riket vara möjligt. Förhållanderna äro så olika i olika provinser. Räntegifvare i hans hemort anses naturaleverering bättre, men räptetagare tycka mera om penningar. I skärgården åter i samma provins är visst annat förhållande, ett bevis på omöjligheten eller åtminstone svåripheten af en förändring för hela riket i afseonde på räntorna; hvilken förändring dessutom, såsom rörande den enskilda rätten, ej bör vara ett mål! för Rikets Ständers sysselsättning. Begärde återremiss. Doktor Moren medgaf nödvändigheten af räntornas förenkling, och tiondesättningens jemkning mellan åtskillige olika dragande, men naturaprestationer kuuna svårligen undvikas. Doktor Thomander instämde med Prosten Nordhammar. Upplyste, att allt det omtvistade i summa utgjorde öfver 2,000,000 Rdr, hvaraf läroverkens andel utgjorde 504 000 Rdr. Den förlust således som staten, i. händels2 af betänkandets antagande sådant det nu befinnes, skulle möjligen komma att vidkännas, vore 5,:dels års ränta å försträmnda summa. Yrkade återremiss. Diskussionen ansågs dermed vara slutad, cch Ständet begärde återremiss (både ja deh nej hördes likväl om hvarandra), sedan Talmannen yttrat, att förra Ständerna ej tilltrott sig en förändring, och att en deputation af bönder från Linköpings och Westerås län samt hela Upland hos Konungen protesterat emot då afgifna betänkandet, äfvensom att Kammarkollegium detsamma ogillat. Borgareståndets diskussion om dechargebetänkandet. (Forts. från gårdagsbl.) Hr Ekholm: Man må aldrig vara så benägen AT dem m Amd de LK 3 WAV r TR Ra 5 ON