Aftonbladet – 22 juli 1840, sida 2

gakne tillfälle; i hvilket afseende Uiskottet tillstyrker Rikets Ständer, att hos Kong). Msj:t i underdånighet anhålla, det hittills till ineller utförsel förbudne varor icke må förr än från och med den 4 Januari 1844 få, mot de i Utskottets taxeförslag åsatta afgifter, till import eller export medgifves. (Siutet följer.) BONDESTÅNDETS DISKUSSION OM BEVILLNINGS-FÖRORDNINGEN. (Slut från gårdagsbl.) Utskottets yttrande, pag. 19, i anledning af Peter Claössons från Elfsborgs Län mction, cm ändring sf 406 och 407 uti bevillningsförordnin. gen. I sammanhang hvarmed föredrogs 138 Ä i biiakgar. Härvid ingaf Peler Claösson från Elfsborgs Län ett skriftligt anförande, hvari han, med afseende på 138 stadgande, angående inhysesbjon och backstugusittare, bland annat yttrade: aAr det icke nog ati en jordegare, gencm upplåtande af en jordbit, försätter en fsttig menniska i tillfälle att lifnära sig, — skall han dessutom för en sådan betala skatter till staten, då denne sjelf, efter försakelse af all lifvots beqvämlighet, icke mäktar dem sjelf utgöra? Huru kan mean stödja en sådan princip på det ömkliga vilkoret: om jordegaren njutit motsvarande tjenstbarhet af den på egorne boende? Om nujordegaren haft så mycken tjenstbarhet ef en sådan person, att värdet deraf kan uppgå till kronoskatterne, och han alltså måste erlägga dessa, hvem skall då ersätta jordegaren, för det ban upplåtit sin jord till en sådan? Kanske staten gör get? I så fall vore det visst väl, ty troligen finge staten då sätta betydligt till. Eller skall man ovilkorligen neka en menniska att få vistas på egorne derföre, att den är så fattig, eller är så utan tillfälle och förmåga till förtjenst, att den icke kan, först försörje sig sjelf och familj, dernäst göra jordegaren behöflig tjenstbarhet för platsen, samt slutligen betala kronoskatter för sitt usla lif? Hafva vi icke nog lösdrifvare i landet och uslingar i fattigvården, att vi behöfva skapa en lag för tillvexten derii — — — aJordbrukaren blir nog tillklådd, för det han behöfver vara på jorden, utan att han skall plikta, för det han af barmhertighet och för att icke vara barbar, låter en äsnu sämre bo dersammestädes. Oftast händer att af sig komra bönder just äro de, som blifva i så usla vilkor, att de icke mäkta betala sina skatter sjelfva; och att de måste bo någonstädes, kan väl ingen bestrida. Skeall nu den andre bonden, som ännu icke strukit segel för staters stormar, sota för den, som redsn gått I qvaf, så far han snart samma vVväg.p I afseende på landtbönder samt torpare, som, emot dagsverken eller kontant, upplåtas jord, derpå de kunna föda sig, ville Talaren låta stå qvar. Härmed förenade sig Peter Mårtensson, från Jöntöpivgs, Ephraim Larsson och Johannes Pellersson från Elfsborgs, Anders Larsson från Westerås Lin, Lars Nilsson från Blekinge, Lindbäck från Halland, Niklas Jönsson och Nils Jeppsson från Skåne, Nils Gustaf Nilsson och Anders Johnsson 1 Okra från Östergötblsnd, med många flera. Sven Hcurlin från Kronobergs Län wille icke vara emot en återremiss, men snmärkte den omständighet, att vid herregårdar och bruk finnas en mängd arbetare och fattigt folk, hvilka verkligen bafva torp, men stå skrifna för backstugubjonr, samt att, i fall Utskottets förelag icke antoges, följden blefve, att herremännen, sedan de sugit ut sådane fattige personers krafter, kastade dem på den allmänna fattigförsörjningen, vid bristande tillgång på Kronsns utskylder; yrkede bifall till betänkandet. Härmed förenade sig Måns Jösseson, Per Jönsson och Per Pålsson från Skåne, Johannes Johansson från Götheborgs och Bohus, Boeötius och Anders Olsson från Stora Kopparbergs, Brissman och Sven Andersson från Skaraborgs, Mats Ersson och Sahlström från Stockholms Län samt Anders Johnsson i Tuna och Gustaf Pettersson från Östergötbland med många flara. Henrik Hansson från Eifsborgs Län invände det förbållandet eller att, om en herreman ålägges betala skatter för en fattig torpare, så drifver han honom bort och kastar honom på fattigförsörjBingen. Tars Larsson från Elfsborgs Län: aNär man rätt betraktar saker, så tror jag, att den nja 138 icke är så farlig, som en del Ståndsbröder vilja låta påskina. Det är just det gamla stadgandet, som gifvit anledninrg till det missbruk, att verkliga torpare uppgifvas såsom inhysesbjon. Häremot innehåller den pu föreslagna 4358 , enligt min tanka, ett korrektiv, hvilket likväl är så mycket mindre förnärmande någons rätt, som deritydligen tillägges: dock att för arbeterne denna ansvarighet icke eger rum, så framt med intyg, g82nom sockenstämmoprotokoll eller eljest, behörigen kan styrkas, att jordegaren af dem icke njutit en mot utskylderne svarande tjenstbarhet. Härunder kan dock naturligtvis icke inbegripas det arbete, som möjligtvis sksll utgöras såsom lega för huset, ——— OO RRRLRLRLFL