Aftonbladet – 16 juli 1840, sida 2

re i Folkskolorna anvärdas, enär de förres tid derigenom skulle blifva till större delen upptagen, till mehn för deras egentliga embets-åligganden, själavården och den religiösa undervisningen, för att ej! tala om den mängd af verldsliga bestyr, som äro dem i och för deras embete ålagda; samt det i afseende på de sednare, såsom extra ordinarie tjenstemän, ofta måste inträffa, att Domkapitlen behöfva förflytta dem till andra församlingar, der biträde af presterlig tjenstgöring af omständigheterna påkallas, då skolan genom täta ombyten af lärare skulle homma att betydligt lida. (Forts. följer.) EL RE— Bland de anföranden, som afgåfvos i gårdagens plenum på Riddarhuset vid justeringen af protokollet för den 3 dennes, var äfven nedanstående af H. Ex. Grefve Löwenbjelm i anledning af en replik af Hr L. Hjerta på ett yttrande af H. Ex., i sammanhang med frågan om rådgifvarnes behandling af Trolihättefrågan. Vi meddela, på H. Ex:s önskan, detta hans yttrande sistl. gårdag här nedan: När det mödosamma plenum, hvars protokoll nyss blef justeradt, nalkades sitt slut, återstod för mig att besvara åtskilliga, vid mina yttranden gjorda anmärkningar. Men vid den redan så långt lidna timman ansåg jeg lämpligare att afvakta närvarande tillfälle. Dessa tillägg vore alldeles öfverflödiga, i fall de afhandlade sådana faktiska förhållanden, hvilka vi medelst votering definitivt handlagt. Men de angå theorier, som ofta kunna blifva bland oss åberopade och säkert blifva det af mig — och derföre anser jag dem böra uttalas, de få ord jag nu önskar lägga till dagens protokoll. Hr Hjerta i sitt sednaste anförande d. 3 e. m. förmodade mig hafva förbisett det vådliga i vissa satser, jag hade omförmält såsom i andra representativa länder antagna. Dessa satser voro hufvudsakligen följande: aNär dessa representationer (nemligen den Engelska och den Franska) cofter en frånvaro, cicke af åratal, (som hos oss) men af få månader, åter sammankomma, finna de ofta framför sig aMinistrar, de der under tiden handlat extra-legaltja anti-legalt. De gillas eller ogillas. I förra fallet är allt väl, och ministörn hade tvärt om iråckat ansvar, om han af fruktan för ansvar återchållits. I det sednare affaller ifrån dem den macjoritet förutan hvilkens medhåll ingen ministere cåan bestå. Men utom förenämnde grofva fall ablifver icke fråga em statsprocess. Ett citat är väl icke alltid en trosbekännelse. Men som sådan adopterar jag nu detta. Den lära det uttrycker hörer icke till dem, som behöfva blygsamt cframsmyga sigp. Den kan gerna framgå med pukor och trumpeter. Utländsk konstitutionell praxis, som visserligen icke må anföras till rubbande af ett jota i tydlig grundlagsbokstaf, bildar ganska behörig argumentationsgrund i fråga om denna boksiafs tolkning. — Sjelf yrkar ju oppositionen ofta, och utöfver hvad vi gilla, Svenska statsskickets närmande till dessa främmande länders. Mon då fordrar ju konseqvensen, att äfven oss medgifves deras åberopande vill stöd för våra åsigter. r 4829, (tror jag,) utbröt plötsligen en gräselig bungersnöd i Irland. Ministeren ditsände 500.000 Pund Sterling (6 millioner Banko.) Det skedde rekt emot budgetlsgen, och rakt emot Engelska statsekonomiprincipen, som förkättrar all undsättning. Parlamentet sammankom!, pröfvade, gillade och tackade. Parlamentet och Ministeren bandlade rätt båda två. : Så visst de ofvan åberopade representationer, icke ens för månader, och våra Ständer än mindre för hela åratal, förmå förutse förändrade omständigheters kraf, så visst måste kronans rådgifvare vara, icke blott berättigade, utan äfven förpligtade att stundom löpa risken af egenmäktig handling. Allt kan missbrukas: således äfven denna statssed. Men korrektivet har ju blifvit uppgifvet, då anmärkt blifvit, att frågan om sålunda alstradt gagn amåste bero på subjektiva begrepp; och dessa chafva sin begränsning af lagen. — Ilcm är detta ju ett verkligt medhåll; ty — hvad kan vara lagligare än att lagstiftaren, (således icke den ansvarige med cegna ögon) pröfvar den ifrån hans egen föreskrift skedda afvikelse? — Hvar är cvådan när denna lagstiftare eger att genom statsprocess eller majoritets-affall straffa och pragmatiskt förebygga recidiverandet? — hvar det cxomoraliska, det auamachiavelistiska, i ett så öppet förfarande? — Skola vi antaga att så lastbart är beskaffadt det som Engelska och Franska parlamenterna offentligen och nästan årligen praktisera? — Icke heller är häri principen den cjesuitiska att acändamälet ahelgar medlen. I England och i närvarande Frankrike står St. Ignatius sannerligen i ganska slät gunst. Principen är egenmäktig handlings amnestierande, och till och med godkännande, i mån af molivers renhet och resultaters gagnelighet i en princip, som pervaderar hela det offentliga lifvet, med undantag blott af domarens (som likväl också måste pröfva uppsåt) — en princip som äfven i det euskilda lifvet återfinnes i alla förhållanden emellan kommittent och kommitterad. Ait denna här utvecklade lära cfår fart hos ossP, är något som numera alldeles icke återstår att be-! fara eller önska. — Det bör nemligen fullkomligen :; antsgas, att närvarande KonstitutionsUtskott ofelbart lemnat opåialt, eller till och med berömt, sådan (enligt dess tanka skedd) öfverträdelse, somdet : likmätigt sina asubjekliva begrepp bade onsedt påkailod af rikets sannskyldiga väl.) Då vi, så fort utrymmet medgifver, ämnat låta. läsaren få en utförligsre och nägot när fullständigare del af den märkvärdiga diskussioner om dechargebetänkandet i dess helhet, torde nu vara öferflödigt att vid Hr Grefve Löwenhjelms yttrande anmärka: något annat, än att de argumenter han anför i detta: ehuru sinnrikt uppfunna, i vår tanka icke synes! bevisande i afseende på den slutsats, H. Exc. ville, såsom ett slegs rättesnöre för Ståndets hand-; lingssätt, draga af jemförelsen med andra länder, neml., att om Rådgifvarnes åtgärder och styrelse! RA OR Ä ss z-— Ao oo Mm osoo:s or AA sBckK