Aftonbladet – 9 juli 1840, sida 1

——O— uppfyllde första vilkoret för all lag, att stå i någon öfverensstämmelse med nationens omdöme, och att den ej uppfyllde sitt ändamål. Af de öfriga Talarna, som alla i hufvudfrågan yttrade sig i samma riktning, ypplyste Grefve Spens, äfvensom Hr Cederschöld (Professorn), att båda de af Hr Lagerhjelm ifrågasatta förändringar voro motionerade i Konstitutionsutskottet; den sistnämnde fann för öfrigt, att indragningsmakten för styrelsen varit ett kunskapsträd på godt och ondt, hvars frestelse styrelsen ej kunnat motstå, men hvars frukt endast varit, att ådagalägga dess ömtålighet och vanmakt att besegra yttranderätten. En episod inträffade härefter i diskussionen, i afseende på tidningars skyldighet, att intaga anfallne personers försvar. Friherre Boye, Ludvig, ifrade isynnerhet för en lag i deita fall och ville öfverlemna til Tryckfrihetskommittn att afgöra när ett försvar bör införas om utgifvaren vägrar det; anförde exempel, huru han varit ett offer för Redaktioners tyrannvi, att ej vilja intaga bans försvar med annat vilkor, än att åtskilliga uteslutningar derur gjordes, och fästade uppmärksamheten på huru behagligt det måste vara att hafva en sådan envåldsmakt i sina händer. Greive Frölichk bestred behofvet häraf på den grund, att man kunde, om försvarets intagande nekades af den tidning, som gjort anfallet, insätta försvaret i en annan tidning och derigenom göra allmänheten (ill domare öfver den Redaktioas mer eller mindre rättskänsla, som nekat intaga försvaret. Hoppades dessutom en purifikation af tidningarne sjelfva när indragningsmakten upphört. Hr IL. Hjer:a ansåg, att man borde skilja emellan frågan om någons anfallande med orätt tillvitsade fakta eller med omdömen om fakta, som verkligen existera, I förra fallet hade utan tvifvel den anfallne anspråk på rättelse, och han trodde icke, att man i det fallet hade att beklaga sig öfver tidningarnes ogenhet; men vanligen hände det, att de, som anse sig anfallne, bifoga vidlyftiga repliker på Redaktionernes omdömen, och sådant trodde han ej en tidningsutgifvare förpligtad att trycka, då tryckfriheten egentligen måste bestå i omdömets frihet. Blefve hvilken auktoritet som helst tillåtet, att om den anser sig genom omdömen anfallen, påtvinga tidningen ett svar hur långt som helst, så vore det i hans tanka nära nog detsamma som att tillintetgöra en sjelfständig press, emedan de maktegande då blott behöfde hafva fått en Tryckfribetskommitte vald efter sitt sinne, för att vid hvarje den minsta förevänning öfverfylla de bladen, som hade mesta cirkulation, med sina artiklar; erinrade äfven om svårigheten att på förhand likasom med alntal bestämma, huru långt försvaret skulle få vara. Hr von Hartmansdorff uppgaf såsom en god medelväg, att man betalde tryckningskostnaden för försvaret. Enda olägenheten bäraf vore, att böndernas hästar finge draga litet tyngre tidningslass; men det vore väl ej mer än billigt, att de finge bördan en min tyngre för försvaret mot smädelsen, när de förut fått draga smädelsen sjelf kring landet. Mot den af Grefve Frölich omnämnda . utväg anmärkte han, att det finnes personer, så fasta i den allena saliggörande tron, att de icke en gång vilja se tidningar af motsatt politisk färg, utan till och med förbjuda dem på sina klubbar. Hr Lefren var ock af sistnävanda tanka, men förklarade sig tryckfriheten innerligen tillgifven. — M— -.ae a An . om