Aftonbladet – 9 juli 1840, sida 1

oemntttee tree RIESDAGEN. — Angående diskussionen på Riddarhuset om grundlagsfrågorna lemnas här nedan en kort berättelse. — Först förekom Konstitututionsutskottets förslag, rörande bestämmandet af tiden för riksdagarnas längd. Hrr Lefren och von Hartimansdorff önskade den förändring, att riksdag skulle få fortfara först i fyra månader, samt derefier i 2:ne till, efter Ständernas derom gjorde anhållan; och, såvidt ärenderna ändå icke hunnit afslutas, tiden för ett ytterligare fortfarande bero på öfverenskommelse mellan Konung och Ständer; hvarvid des tillika skulle bestämmas att, om Ständerne likväl icke på den ytterligare tiden medhunnit regleringen af allmänna bevillningen, den vid föregående riksdag bestämmda både bevillning ock statsreglering skulle till påföljande riksdag forifare. Professor Cederschjöld och H: Lagerhjelm samt Frihorre Tersmeden ville deremot ati, i ofseende på beslut om riksdags fortfarande utöfver den oviikorliga tiden, trenne Srånds beslut skulle anses afgörande, hvadan i nya redaktionen ordet Rikets Stländer skulle insättas i stället för alla fyra Slånden. Grefve Frölich, med hvilken Frib. Sprengporten sig förenade, föreslog ändtligen att i 409 Regeringsf. äfvensom 8 R. O. ziffran tre blott skulle förändras till fem, och riksdagarna alltså först fortfara i 35 månader, hvarefter Ständerne kunde hos Konungen äska ytterligare en mån:d, Konungen obetaget att derefier upplösa Ständerne i fall han så för godt funne, hvarom dock Kongl. Mej:s boråe Riket Ständer 44 dsgar förus underrätta. Denna sednare meniocg förklarades vara Ståndets gemensamma, hvarmed memorialet till Konstitutionsutskottet återremittersdes. Förslaget em årliga statsrevisioner antogs äfven sedan Presidenten Friberre Leijonbufvud och Hr Lagerbjelm, som båda varit revisorer, tillstyrkt det. Hr von. Hartmansdorff kunde ej göra för sig klart hvad dermed skulle vinnas, men ville ej sätta sig emot nyssnämnde talares på erfarenheten grundade åsigter. Gr. Anckarsvärd förordade äfven förändringen. Om indragningsmaktens upphörande. Hr von Hartmansdorff gjorde några anmärkningar häremot. Han vädjade till ett yttrande af Konstitutionsuitskottet sjelf i dechargebetänkandet, huruvida åtalen voro tillräckliga att hämma tryckfrihetens missbruk, och hade således icke velat hafva bort indragningsmakten, innan juryn blefve förändrad; lade i synnerhet vigt på att svårigheten att få jurymän, som icke afsäga sig detta uppdrag bade visat sig äfven i:sådana fall, der jurymännen icke af pressen varit hotade till lif och lemmar; visste väl att hans röst vore en ropandes i öknen, men kunde dock icke underlåta att frambära, hvad han trodde sannt vara. Grefve Anckarsvärd ansåg ej frågan om indragningsmakten och juryns förändring stå i något omedelbart sammanhang. Presidenten Leyonhufvud hade 4842 bört till dem, som i Örebro voterade möt indragningningsmakten och fortfor ännu i samma tanka. Likaså Hr Lagerbjelm, som blott hade önskat två förändringar i Sammanhang dermed; den ena i afseende på juryn, den andra i afseende på något åläggande för tidningarna, att intaga deras försvar, som deri blifvit anfallne. Friherre Fredrik Boye (Kammarherren) förordade förändringen af två skäl: först indragningsmaktens inkonstitutionella tillkomst, och sedan att det vore en ren orimlighet, och att intet anvat fall existerade i samhället, der någon bleive straffad och af en auktoritet beröfvad sin eger.dom, utan att ens få veta, hvarutinnan han förgått sig. Friherre Raab, A. C., fann äfvenså två skäl för borttagandet: att indragningsmakten ej