Aftonbladet – 7 juli 1840, sida 3

jen, äro talrikare, än att det vore möjligt ställa varje ovälkommet ljus under censur-skäppan, eler någon längre tid hålla en tanke eller ett fastum, ett påstående eller ett infall förborgade för nängden. Detta bevisar äfven, att man ingalunda fruktar offentligheten, eller af ondt samvete bevakar pressen; ty, som sagdt är, aliting kommer dock slutligen fram för folket, hvilket med desto större lät.rogenhet antager det värsta, och är desto mera böjdt att fatia misstankar om något ondt, ju mer det ser att man sträfvar att dölja något, och som derföre dess mindre tror, ju mer man vill att det skail tro, och dess mer tviflar, ju mer man söker betaga det tvifvelsmålen. Det är ju klart, att man icke fruktar folxets misstrosnde, då man så fast förlitar sig på en kraft, som just har detta misstroende till oundviklig effekt. Och är nu censuren så litet inskränkande för friheten, är den så mild, så god, så mångfaldigt välgörande, så mäste der dess mer prisas och upprätthållas, som dess upp: häfvande genast skulle medföra vådan af ett allmänt uppror. Det påstås väl, att en förnöjd nation, under en rättvis och välvillig regering, icke kan eller skall förledas af orostiftare; men dets påstående är lika falskt, som det är vanligt. Missnöje och motspänstighet uppkomma icke af tryck tvång, utan af tryckfrihet, och revolutionerst hafva sitt ursprung, icxe i missnöje utan i nö je, icke i känsla ef ett ondt, utan i känsla a ett goct, icke i misstroende, utan i förtroende ehuru, Gud bättre, det borde förhålla sig an norlunda, om icke verlden en gång för alla vor: en glldeles omvänd bild af idealst, hvilket de fle: sta menniskor icke märka, just derföre att de frår barndomen vant sig vid don föreställningen, att ds stå på sina fötter, oaktadt de all sin tid, med all sia visdom, stått på hufvudet. Likså ligger grun den till det andlöst provisoriska eiler provisoriskt andlösa fortfarandet af censuren ingalun: da i skygghot för sanningen och för ett rättmätigt ock ädelt bruk af tryckfribeten, utan i fruktan för lög nen och ett tygellöst missbruk. Och det är äfven san att lögnen icke har sin motsats och säkraste be segrarinna i sjelfva sanningen, utan i sanningen: undertryckande; och det tro de flesta Tyskar. Så är det äfven icke sant, att det skulle vara syste met af censur öfver tankar och uttryck i längder omöjligt att förekomma riktningen af en nation: tänkesätt; men deremot sant, at: inxehafvarne a makten verkligen förmå förekomma en kris, länkt verldshändelserna efter eget godtfinnande, göra al reaktion imot systemet för alluid omöjlig, samt, om de tillåta en sådan, ställa så till, att det oroligt folket icke beter sig cobändigt, utan i ett ögon. blick är fullkomligt upplyst och icke, liksom slafven, sönderbryter sina fjattrar; allt detta tro ds flesta ministrar. Det är Icke sant, att den ofris pressen någonsin utspridt en lögn, som icke hafi sitt vigtiga ändamål eller på visst håll gerna blifvi sedd; det är icke sant, att censuren någonsin un dertryckt andra sanningar, än sådana, som på nå got ställe blifvit ansedda för farliga. Och har bor någon gång betagit enskilda, aktningsvärda perso. ner rättigheten stt försvara sig, så har hon å an. dra sidan gifvit angriparen lika stor portion frihet, som hon beröfvade den angripne. Hon vill och skall alltså ingalunda vara en inskränkning el: ler pålägga någon ofrihet, utan blott skydda der samna friheten och ett asansadt, bruk af pressen hon är den ädla, oskyldiga vestal, som bevakar der från pressen utgående holiga elden; hon är en ärs och välsignelse för Tyska fo!ket, som utan national. fördom gläder sig ät den Romerska uppfinningsförmågan, och för detta folks bildning och karakter men isynnerhet för dess litteratur och för boktryckeri-konsten. Vi böra alltså fira åfven censu rens fest, och midt emot Guttenbergs ärestod rest den Romeöerske uppfionarens, och till festen församla alla eller åtminstone de utmärktesio Tysk lands censorer. Festen bör gälla boktryckeri-kon sten och censuren, systerligt förenade, och jubel litteraturen prydas och förherrligas med mångt och grofva cersurstreck, til en svårlöst gåta fö: dem, som 1940 fira sarama föst.