Aftonbladet – 7 juli 1840, sida 3

hemland, Eugland. Trycks icke under den Tyska cenosurens ögon allt möjligt, folket förvirrande och fanatiserande, religiöst vanvett? I allmänhet njuta hos os8 do ömkligaste, de falaste, folksoch fosterlandshatarne, örontaslarne och Jesuiterne, de ser vila smickrarne decgennyttiga ochhyckiande maktens tjenare, utan all fråga den störeta tryckfrihat. Man vill derigenom göra det dåliga i alla vägar will föremål för allmänna föraktet; i det nemligen censuren tillbakahåller de bättre, låckar hon genom efterlåtenhot de föraktliga att stiga fram och uppsanbara sitt inre för hela verlden, på lika sätt som Spartanerne läto Heioterns supa sig fulla, för. ati afskräcka ungdomen fråa dryckenskapslasten. Äfven på det politiska fältet gifves det få sanningar och ännu färre lögner, få ädla och plait ingen förkastlig tanka, som icke passera censurn, och denna iåter med mycken villfarighet i synnerhet de sistnämnde passera, icke blott på det de må komma i dagen och framställa sig i hela sin nakenhet och förryckthet, utan äfven på det enhvar må veta hvad han har att vakta sig för. Vi upprepa det ännu en gång, äfven på politikens fält, äro i sjelfva verket blott få sanningar och icke alla patriotiska tänkesätt förbjudaa, och fritt är det omätligaste beröm öfver ministeren, öfver det bestående, öfver de påtagligaste kränkningar af lag och billighat, om är detta beröm innehåller den bittraste ironi. Dagligen passera wvidningsartiklar consurnp, com, under sken af alt rekommendera vissa regesingsåtgärder, i sjelfva verket på det vådligasto sätt kompromettera dem. Hvilken Tysk förfsttare förvågras det välatt, så skarpt han vågonsin vill, tadla de radikala och liberala i alla länder, Paschan af Egypten eller Ludvig Filip, att med den bjertligaste öppenhet och liberalitet utlåta sig öfvar ställningar och förhållanden på Ny-Seland eller Madagaskar, ja sjelfva det garola Tyskland, på Cimbrernas och Teutonernas, Cheruskernas och Markomannernas tider? Censurn blifver dock allsiid en ärevördig qvarlefva från den gamla goda riksuiden, måste bibehållas emedan dea grundar sig på historisk rätt, och bör naturligtvis icke eller oss beröfvas, åtminstone icke utan iu!! ersättning (eller såsom det heter cutan att något sättes i stället). Don tillåter väl icke, att ett fulikomligt ljus genom pressens medium falier på alla slags Tyska förhållanden; men dot är just de minst glädjande, de minst ärofulla partierna, som hållas i mörkret; och detta är rätt väl; ty hvad vi ej veta eller få erfara kommer ej sinnet att sjuda, och med ett fulikomligare ljus i vissa ting skulle vi snart förlora den älskliga karaktier af barnslighet i politiken, som fallis på vår lott. Ju mer diskussionen öfver våra stora nationalacgelägenheter bämmas, dess mer tvingas vi att med hårklyfvande grundlighet behandla det lokala, provinciella, individuella och småaktiga, och att hog oss utbilda den finare konversationen, som väsendtligen består uti aw tala mycket jvidlyftigt och, så vidt möjligt är, mycket spetsigt öfver ingenting; vi skyddas derigenom tillika från den hos nationer med tryckfrihet förekommande ensidigheten att betrakta nationalangelägenheterna endast eller åtminstone hufvudsakligen ur en nationell synpunkt, i stället för en kosmopolitisk. Saknaden af en, förstås visst icke afundsvärd, frihet, som andra nationer framför oss äga, frambringar likväl en viss trängtan efter utländska förhållanden; denna leder oss att företrädesvis sysselsätta oss med nämnde förhållanden, och våra oaflåtliga, fria betraktelser öfver främmande förbållanden vänja os8 att icke öfver våra Tyska tänka ensidigt tyskt, utan så, som det i utländska tidningar och parlamenter deröfver skrifves och talas. Visserligen förlsuss vi härigenom att något skeft bedöma våra egna angelägenheter; men skader väldet? Allsicke. Dt är uppenbart mer att känna alla andra länder och folk, och blott icke sitt egeå land; mer att förstå sig på alla andra nationers ställningar och förhållanden, men blott icka sina egna, än att omvändt känna sitt eget land, siit eget folx och dess försållanden, men vara okunnig om de öfriga. Det förra innefattar universell bildning, det gednare nationell! inskränkthet. Oberäknadt vidare, att äfven Ryssar, Chineser, Turkar, Kaffrar m. fl. icke äga någon tryckfrihet — liksom att det visst vore en profanstion, att låta hvar och en, äfven den, som saknade ckända tänkesäst, begagna den ädla boktryckarkopsten — är trycktvånget i sig sjolf mycket lärorikt. Vira läsare lär den att läsa med denna fina gisssingsförmåga, som läser beröm der det står tadel, och tadel der det stär beröm, och somtänker på en skattevägrisg när det talas om avigda och dödea; våra politiska skrifcställare åter lära deraf att skrifva med denna fintlighe:, som förstår lägga en mening i punkten öfver i, mod sockersöta ord uttrycka peppriga tankar, och amåla djuret genom beskrifning på säcken. Häri ser man dem dagligen göra framsteg, och redan ofta på försök, säga de otinlåtligaste saker med de tillåtligaste ord. Hvarie gång detta cförståndsspel missförstås och teges för allvar, gå censorerne strängare tillväga, författarne bemöda sig att öfverträffa dem i flntlighet, låsarne öfva än vidare sin skarpsinnigbet, och så börjas ånyo samma lilla krig, som blott dermed ken slutas, stt censorerne göra förfottarne, eller dessa censorerna schackmatta, d. V. 9. ats antingen allt skrifvande eller ock all censur afskaffas. Det ena är likväl omöjligt, och det andra vore stor skada. Ty den enda bristen hos censurn är i sjeliva verke: blow den, att man, i trots af da oförtrutet dermed enställda experimenterna, aldrig lyckots ett med densamma undertrycka offontliggörandet alhvarje sanning el. faktum, hvars hemiighetshållande af vissa afsigter varit önskvärdt; en brist, som under censuren envist bibehållits, oaktadt den besitter så väl det osvikligaste medlet deremot, neml!igen konsten at: genom tidningar meddela allmänheten de osanna satser ech uppgifter, hvilka böra vederlägga de sanna och förhemligade, som äfven de underlättande medlen, bokförbud, indragzingar och beslag, öfver hvilka Doktor Luther, som inan vet, yitrade ett så smicIkrande omdöme, vid det tillfälle, då hans Bibel konfiskerades och förböds. Denna partielia brist — som måhända ävdock skulle afbjelpas, om man Iblott beslöte sig upptega det gamla medlet, bokI bränving — har likväl sin grund, iecko i sig sjelf, ma 3 Jem fotala mammatöndiaheten att de air dav