Aftonbladet – 7 juli 1840, sida 2

för att få se, huruvida de goda abien, hafva lust att fortsätta leken i denna stil deraf. Om framställningen då blifvit något bjert, så rättfärdigas det tillräckligt af de motstycken, som framkallat dem. Imedlertid tage vi oss fribeten att äfven i detta afseende göra Hr Grefve Frölich, likasom läsaren i allmänhet, uppmärksam derpå, att artikeln i Aftonbladet alldeles icke innebär något, som icke, för en komposition i den genren, ganska väl kan bära sig. Först är det icke gifvet, att hvad som framställes i en syn, nödvändigt skall antagas såsom förutspådt för verkligheten; ty då skulle t. ex, utgifvandet af aCarl den elftes syn, hafva innefattat ett riksförräderi. Om åter skildringarne i en sådan syn motsvaras af verkligheten, så må man medgifva, att denna syns incendiära egenskap ligger i sjelfva samhället, och icke deri, att man får veta huru der står till. Huru skola för öfrigt missförhållanden kunna afbjelpas, om de icke någon gång på ett lefvande sätt framställas till varning och väckelse för dem, som kunna förena sina bemödanden att bjelpa? Hvad nu serskildt beträffar teckningen af de fattigas och rikas ställning till hvarandra, så är den ingalunda värre än mean sjelf kan få böra och se den alla dagar, och obestridligen får väl medgilvas, att den i skarpa kontras!er icke på längt när kan förliknas vid berättelsen 1 evangelium, om den rika mannen och Lasarus. i När nu detta evangelium predikas årligen för menigheten i kyrkorna öfver hela landet, utan att någon våda deraf uppstår för egendomsrätten, så lär det icke heller behöfva befaras att något cincendium, kan uppstå af den ifrågavarande artikeln i Aftonbladet. Men hvad veta vi? Frälsaren var, som man vet, på sin tid af judafolket ansedd såsom en stor orostiftare, och vissa delar af hans gudomliga ord, äro onekligen vådliga för det stationära i samhället, såvida det är en historisk sanning att verldens sociala reformation hufvudsakligen haft sitt stöd i kristendomen; och kanske således ännu en gång den tid kan komma, då de makiegande icke längre våga tillåta predikandet af ett eller annat bland evangelierna på våra Sönoch Högtidsdagar. Många deribland finnas verkligen, som måste vara af lika betänklig beskaffenhet i de förskräcktes ögon, med det nyssnämnda. Hvad åter angår den delen af artikeln som talar om en mäktig man, hvilken kastade sig för sjelfherrskarens fötter, så må det öfverlemnas till hvar och en, att sjelf på grund af erfarenheten draga sina slutsatser, huruvida sådant skulle komma att alldeles sakna motstycken i verkligheten, om den händelsen inträffade, att vårt fädernesland en gång skulle falla för en utländsk inkräktare. I öfrigt bafva vi ännu två saker att tillägga. Den ena är, att ingen må af Hr L. Hjertas svar till Grefve Frölich, det den förre skulle gifva bonom förklaring på ett annat ställe, draga den slutsatsen, att antingen Hr Hjerta eller Aftorbladet, anse det kunna i någon mån nekas representationen att yttra sig öfver satser och läror som framställas i tidningarna, men väl, att det må bero af en tidningsutgifvare, i fall ban är representant, alt efter eget skön inlåta sig i en sådan diskussion eller icke. Det andra är ett förklarande af vår erkänsla till Hr Grefve Frölich för dess vänliga uttryck i afseende på så väl denna tidnings som dess förläggares bemödanden. Härvid foge vi endast uttrycket af den tankan, att så vidt Hr Grefven åsyftade att med sitt yttrande undanrödja några falska och obenägna föreställningar om tidningens syftning och less utgifvares personlighet, så frukta vi att san deruti misslyckas. Att se sina afsigter nisstydda, sin person förkättrad, än af de maktigande, än af det ena, än af det andra partiet, r någonting så naturligt och så vanligt, att vi ör vår del länge sedan bafva underkastat oss let. Sådan är den offentlige mannens lott, men an kan också trösta sig dermed, att ryktena m honom just i anseende till sin mängd cch je talrika bemödanderna att sprida dem, möas af mera misstroende. Huru hafva icke rrefve Anckarsvärds och Hr Petres enskilda lif vait föremål för de mest fabulösa och vanställda ykten? Huru hafva icke, ännu under denna iksdag, de argaste och lumpnaste motiver blifit af motsidan underlagda deras handlingar? ådant försvinner endast i samma mån man hiner vänja sig vid yttranderätten; och buru skulle å en tidningsutgifvare kunna anse sig derifrån ritagen? Det är endast fortsättningen af hans andlingar som skola vittna för honom intill lutet. Något annat försvar bör ban icke beller längden behöfva. ——ti— L — Uii en del exemplar af gårdagsbladet, om utdelades bär i staden, har, i Hr Petres förande i Borgareståndet öfver dechargebe