Aftonbladet – 7 juli 1840, sida 2

rt rn An da till Stockholm. —— Vi nämnde i gårdagsbladet i förbigående, at en liten episod sistlidne Fredag inträffade ut .Högloflige Ridderskapets och Adelns plenun på Riddarhuset, hvilken angick Aftonbladet Den uppstod ungefärligen sålunda: En talare Hr Grefve Frölich, uppmanade Ridderskape och Adeln att ännu en gång med den värdig het och fosterländska syftning, som tillhö Sveriges första Stånd, taga ledningen af refor mernas sak och genom ett beslut i enlighe med den af Hr Grefven yrkade proposition som vi redan omnämnt, visa de andra Stånde den rätta vägen att föra oss in på den konsti tutionella banan. Men med denna önskan för knippade Grefven en annan, genom ett fin och skarpsinnigt uttänkt samband, som vi ick våga tilltro oss att fulikomligt angifva förr än vi få tillfälle att se det muntliga yttrandet ju steradt. Vår ungefärliga uppfattning deraf va den, att Hr Grefven sade sig dagen förut hafv: i Aftonbladet sett en artikel, som bade mycke upprört honom. Den bestod al en skildring dels al närvarande förhållanden, dels af sådan: som supponeras i framtiden möjliga, men a sådan art, att då artikeln har till titel Repre. isentantens syn, ansåg Hr Grefven sig åtmin stone böra reservera sig deremot. Han ställd: derföre till Hr Hjerta, som var närvarande pi Riddarhuset, en uppmaning, att desavouers denna artikel, hvars början inmefattade en med stor talang utförd och till en stor del sann beskrifning på den fattiges belägenhet och utsigter här i landet, och derföre vid mindre noggrann uppmärksamhet lätt kunnat förleda en redaktion att intaga den, utan att gifva noga akt på slutet, som i Grefvens tanka vore så incendiärt, att Grefven skulle önskat, isynnerhet i en så kritisk period som den närvarande, att den framför allt icke funnit plats i en så allmänt spridd tidning som Aftonbladet. Och Grefven hoppades, att den värde ledamoten, till hvilken han ställde sin uppmaning, så mycket hellre skulle gå den till mötes, som Grefven under en mångårig bekantskap med honom och uppmärksamhet på hans tidning, baft tillfälle att, i motsatts till hvad mången sökt insinuera, öfvertyga sig om hans fosterländska tänkesätt. Efter en sådan uppmaning, helst då den beledsagades af ännu några andra uttryck af välvilja och vänskap, gör det oss verkligen på visst sätt ondt, att af flera skäl icke kunna motsvara Hr Grefvens förväntan medelst någon förnekelse af ifrågavarande, numera genom denna appell så ryktbar vordna artikelns innehåll. Först och främst lärer Hr Grefven, efter hvad vi sedan af en artikel i gårdagens Allebanda funnit, icke förut känt till en serie af så kallade skizzer, som förekommit i tidningen Svenska Biet, innehållande åtskilliga teckningar, under försök att imitera den bekante Lamennaiss stil, af de serskilda klasserna bär i landet, , men utgörande i sjelfva verket ett bittert anfall mot hela den nuvarande tidens riktning ull förmån för folkupplysningen och de mindre väl lottade individerna, mot allt sträfvande till reformer, samt i allmänbet mot enhvar, som icke är färdig att blindt tro på styrelsens vishet och nyttan af dess oinskränkta förmynderskap. Men i synnerhet förekomma deruti en mängd skymfliga insinuationer mot den närvarande representationen, och någon mera hånande förvrängning af folkets deltagande i fosterjandets angelägenheter eller af den enskildes omsorger och önskningar att kunna hvar sin mån bidraga till det allmänna bästa, var troligen icke varit synlig i svenskt tryck. Vu veta de, som känna litet till ställningar och örbållanden, också att berätta, att man på ett isst båll triumferat otroligt Öfver att äga en ådan talang i sina leder, som författaren till lesga skizzer. — Likväl är den der konsten tt tillegna sig Lamennais maner icke så utmordentlig; och det synes då varit ganska aturligt, att någon föll på den tankan, att ända om medaljen och visa äfven frånsidan