kasom Hr Stråle, ledamot af högsta domstolen, vidare: Hr Bogeman, Hr von Hartmansdorffs systerson; Hr Strussenfelt, som icke tillförene uppträdt under denna riksdagen, och Hr Adlerstam, Öfv.-Löjtnant och Postmästare i Hedemora, som uppehållit sig här för att få en ersättning eller gåfva af Ständerna, hvilket dock ej lyckats. Och likväl fanns ingen enda af desse, som obetingadt vågade antaga sig systemets sak. Grefve Gustaf Löwenbjelm, som i det fallet kom närmast, uppkastade till slutet några frågor, om Rådgifvarne gjort sig skyldige tll väld, eller till brist på nit, skicklighet och drift, och besvarade hvar och en af dessa frågor trefaldt med nej, nej, nej, men han kunde ändå icke undgå att medgifva, det en hel hop saker alls icke äro som de borde, och att han till och med sjelf stundom blifvit otålig att se hur det gått till, skyllande or-: saken härtill likväl icke på Styrelsens personer, utan på organisationerna (som personerna: gjort föga eller intet att förbättra), och på bristande makt öfver underlydande. Hr Stråle gjorde samma slags medgilfvande, men härledde alla de andra bristerna från bristen på en genomtänkt styrelseplan, ursäktande Styrelse-personalen i öfrigt dermed, att när man kommer upp på höjden af samhället, det han liknade. vid en kulle, så ser man bättre än de, som. stå nere i dalen, att det icke hafver sig så lätt med reformerna. Hr Bogeman inskränkte sitt försvar helt och hållet till ett förord för morbrodren, men ville deruti icke innefatta systemet; till och med Hr Lefrn och Hr Lagerhjelm, fast han visade oss frihetstiden och Polens öde i perspektif, gjorde några lindriga koncessioner. Hr Adlerstam, slutligen, grundade sin förbön, att man måtte visa sig öfverseende med de afgångna, derpå, att man väl borde kunna boppas något bättre under den nya ministeren. Således höjde sig ingen enda röst utom rådgifvarens egen till helt och direkt försvar för det förflutna; och de, som i öfrigt ställde sig fram till bestridande af ett resultat af Utskottets anmärkningar, bestodo, utom ett par afregeringens egna amovibla organer, och tre eller fyra de gamla rådgifvarnes personliga, nära slägtingar och vänner, af Hr Adelstam, som står i tacksamhetsskuld hos den äldre regeringen för ett brödstycke, hvilket utgjorde hans och hans familjs enda räddning från en förtviflad ekonomisk belägenhet och Hr Strussenfelt, hvars personliga ställning, med undantag af hans sekreterarebefattning i den såkallade tablåkommitteen, icke är oss bekant. Ingen enda inom den del af Ståndet, som kan egentligen och oberoende af andra förhållanden, representera dess intresse i landet såsom egendomsinnehafvare. Ett så uttrycksfullt tecken bar i sanning icke varit spordt ifrån Sverges Adel under hela tiden sedan vårt nuvarande Statsskicks begynnelse. Det bör och kan icke gerna gå förloradt, hvarken för Konungen, om hans uppmärksamhbet varder fästad derpå, eller för en ny ministere. Det är oss nu icke möjligt att göra någon utförligare framställning af sjelfva debatten; vi måste åtnöja oss med en kort öfversigt af det som i öfrigt yttrades, då vi i alla fall anse en närmare redogörelse för deliberationerna öfver detta ämne i alla Stånden nödvändig. Hänvisande till Onsdagsoch Thorsdagsbladens berättelse om plenum den 4 Juli, öfvergå vi då till gårdagens talare. Friharre Kantzow som försvarade opartiskheten af Utskottets sätt att gå tillväga, åberopade på ett ganska klart sätt de framlagda facta, såsom bevis på styrelsesystemet, och erinrade om några bevis som finnas i dessa, att Rådgifvarne icke i enkla frågor haft den risgaste kännedom om folkets tänkesätt, och gaf en absolut dementi åt en af Hr Rosenblad förut framkastad insinuation mot Utskottet, i anledning af ett par gängse rykten om der visad ensidighet. . Hr Hjerta, IL. yrkede återremiss; upptog åtskilliga af Rådgifvarnes försvarspunkter, der han såsom berättadt är, afbröts af klubban vidfrågan om Trollhättebyggnaden, men fick sedan fortsätta; uppehöll sig något vid Hr von Hartmansdorffs nya utfall mot pressen; sökte visa att betänkandet som man beskyllt att endast innefatta småsaker, innehöll nästan de gravaste anklagelserna just i de punkter, öfver hvilka Rådgifvarne ej förklarat sig, och sammanförde några af dessa samt uppläste dem i annan ordaing, då ban ansåg dem erbjuda en måJande tablå af systemet; gick sedan tillbaka till åtskilliga historiska handlingar af år 1809 för att visa det afsigten icke var, att Sverige skuile hafva Rådgifvare som sade intet i konseljen. Hr Lagerhjelm uppstod nu, hufvudsakligen för att försvara sin vän, Hr von Hartmansdorff, serdeles i afseend6 på 1838 års händelser och ansåg han tidningspressen hafva botett sig såsom kände den icke första vilkoret för laglig ordning. Hr Munck af Rosenschöld önskade deremot proposition, enligt grundlagen, utan afseende på de förändringar som timat i personalen, huruvida rikets väl kräfver, att hos Konungen anmäla den önskan, att Hans Maj:t måtte afskeda de personer, mot hvilka anmärkningar blifvit gjorde. i Greftve David Frölich rangerade i ett meå mycken dialektisk skicklighet uppställdt anförande, Rädgifvarneitre eller fyra olika afdelningar, med hänseende mn ar BR oo kl