CRIVIUNBV IUM NHABRVA FJ vIfn YE OBE ee andra, dels sarkawtiska, dels smädeliga yttranden förklarat, att Utskottet sannolikt varit tryckt af en förskämd luftmassa, att Utskottets förevarande betänkande närmest kunde liknas vid — en kiandersjukans och småsinnets riksakt — samt att.han i anledniog häraf för vårt fäådercesland bebådade ingenting mindre än det olyckliga Polens öde! Jag bar förut gifvit tillräcklig ledning för ena rätt uppskattning af Uiskottets förfarande och tillägger bioti att om, enligt Biskop Tegaters antydas, Utsi. användt hämdens, hatets och förföljelsens vapen, så skuile utsn tvifvel Rizets Ständer hafva från U:skottet fått emottaga en trogen målning af den för Sverges representativa statsmakt synnerligen ofördelaktiga sinnesstämning, hvarom åtskilliga Statsrådsprotokolier ailt ifrån 4834—35 års riksdag hära viinesbörd. Utsk. bar sorgfälligt dragit täckeise derö:ver. Det har icke ansett det vara sig — icke Rikois Ständer värdigt, att emot sin regering utöfva vedergällningens rätt —, att förbise den ställning af lugn och moderation, som det egnar en representation att intaga. Den politiska färg, hvarried Hr Biskop Tegner skildrat Utskottets betänkande, de farhågor för fåderneslandots framtid, Hr Biskopen i anledning deraf framställt, de förklenande misstankar han sökt uppväcka mot en icke ringa del afsina landsmän, föranleda mig att meddela en kort öfversigt af K. M. rådgifvares vigtigaste tillgörande under närvarande statsskick. Det är så mycket mer billigt att härvid kasta en blick tillbaka på Carl XIII:s regering, som densamma nära hänger tillsammans med den närvarande, och flera af de Rådgifvare, hviikas rådsleg äro anmälta uti ifrågavarande betänkande, jemväl varit den aflidne Konungens ständige rådgifvare. Cari XILI var icke mer i helsans dagar, då han år 1809 tillträdde regeringen. Hans år, hans krämpor, — fåderneslandets belägenhet vid den tidpunkt, då han emottog riksstyrelsen, allt påkallade hos bans Rådgifvare ett rättvist öfverseende med hens intellektuelia oförmåga och en hög grad af grannlagenhet för hans kritiska ställning. Låtom oss tillsa huru desse anspråk blifvit motsvarade. Öfver land och stad lät man genljuda ett stolt språk. Af rikets gamla landamären skulle ej en aln gå förlorad. Så läto Konungens rådgifvare likväl utnämna oduglig befälhafvare för den mot Ryssland väpnade styrkan, Genom Konungercs Rådgifvares förvållande förlorades alltså 1809 års krig. Det insågs till och med af den fiendtliga härens befälhafvare, som visste ast uppskatta förtjensten hos da Svenska subalteraofficerarne, hvilkas tapperhet i anseonde till högsta befälets grofva oskicklighet bårat till intet. Kriget kunde nu af Sverige icke fortsättas, och när fråga blef att afsluta freden, hade Konungens Riådgifvare inga tjenlige underhandiare att föreslå. Sverige mistade fördenskull mer än det land, hverpå Ryssarne gjorde anspråk. Torneå bär ännu idag vittne derom. — Konungen fick icke länge njuta glädjen att i Carl August ega en thronföljare och son. Hsns Rådgifvare togo iniet verksamt sicg för att utreda orsaken till Furstens hastiga död, öfver hvilken likväl den sistnämndes ännu l!efvande handsekreterare, jemväl ledamot af Preesteståndet, spridt tillräcklig deger — Efier det rysliga mord, som den 20 Juni 4840, i anledning af Prinsens begraflning föröfvades, på Stockholms gator, förödmjukades konungamakten genom dess organers undseende: för våldet. Det hade berott af Konungens Råd-. gifvare att i tid förhindra detta våld, öfver hvilket den påföljande allt för lamt förda undersökningen ledde snart sagdt till straffiöshet. Uti thronföljarevalet i Örebro år 48140 hade Konungen ingen egentlig del. Det dröjde icke länge efter den nya thronföljarens ankomst, förr än Konungen åt honom öfverantvardade regeringen. Det var nu som Konungens rådgifvare icke kunde förhindra verkställigheten af förhastade blodsdomar i mot en af lätt ursäktliga skäl vilseförd del af Skån-; ska allmogen. Ej ens till afböjande af det riksskadliga erdensvurmeriets utgrening, sträckte sig Konungens Rådgifvares omtanka. Utan afseende derpå, att Konungen för viss tid blifvit från regeringsbördan befriad, sviftades just samma tid i Konungens eget namn en ny orden. ret 1812 var utan tvifvel det märkligaste i Carl XIII:s lefnad. Konungen återtog väl då regeringen, men nödgades ända till botten tömma förödmjukelsens bittra kalk! Uti den af Grefve Wetterstedt kontrasignerade berättelsen till 1842 års Ständer, måste Konungen förkunna sitt folk, katt det var genom framgången af thronföljarens ädla bemödanden som ökad lätthet för Konungen blifvit beredd att upprätthålla och fullända de anstalter, som af thronföljaren blifvit grundlagde. Väl för Konungen om det stannat härvid; men hans Rådgifvare hade annorlunda beslutat, och förelade honom en ännu svårare pröfning. Den ed, han vid uppstigandet på thronen svurit, måste nu högtidligen brytas. En enda politisk skriftställare, I nära förburd med en ibland Konungens Rådgifvare, bade med dennes minne och vetskap tillfogat tryckfriheten djupa sår. Det var med en vanställd berättelse om tryckfrihetens missbruk, grundad på denna sjelfskapade enstaka anledning, som Wetterstedt nu i Konungens namn på ett för den lagbundna ordningen kränkande sätt aflockade Ständerna den af Konungens Rådgifvare sedermera så ofta missbrukade indragningsmakten. Konungen öfverlefde denna katastrof i många år, men det föll aldrig Woetterstedt in, att bereda uppfglielse af det löfte om indragningsmaktens återställande, han, å Konungens vägnar gifvit. Ara och rättskaffenhet äro egenskaper, lika dyrbara, lika nödvändiga för en Konung, som för den; enskilde mannen. Carl XIII:s Rådgifvare kunde derom icke vara okunnige. Icke desto mindre förmådde de Konungen att utverka Ständernas medgifvande till ett för liqvidation af rikets utländska gäld af dem tillstyrkt förslag, hvilket till den grad blottställde både Regeringsemaktens och nationens anszende, att detsamma måste i sednaste eftertid djupt beklagas. — En dynastisk politik var måhända ett kraf af tiden, men den borde föras med urskiljning och klok beräkning och minst af allt urarta till grymhet. Afven härtill tvingades Konungen. Författningen mot all gemenskap med förre Kongl. ! familien är ett missfoster af sin tid — lika Ala. :