Aftonbladet – 2 juli 1840, sida 3

Adle och välgörande Vienniskovåänner! Uti 32 år har jag arbetat oupphörligt såsom Landtmätare i Norrbottens Län. De 492 sista åren deraf, då jag tjenstgjort i egenskap af Afvittrings-Landtmätare, har jag, till det mesta, haft mina arbetsstationer uti cbebyggda skogsmarker, der intet hus eller skygd emot köld och oväder funnits. Stundom alldeles geromblött af regn, samt stundom varm och svettig, har jag icke förthy måst, uti September, Oktober och November månader, taga mitt nattqvarter under bar himmel. Att på sådant sätt strapsera, skulle ovilkorligen förstöra hälsan för en äldre man. Jag har newligen för öfver 2 4-2 år sedan insjuknat i en utaf stark förkylning förorsakad Kkrampsjukdom, som genast gjorde mig sängliggande, och ännu utan förhoppning håller mig qvar vid sängen, Således urståndsatt att sköta min tjenst, var jag tvungen att begära afsked och boppades jag att då kunna för mig och min familjs bergoing erhålla antingen någon pension eller årlig Nådegåfva, helst träget arbeie i tjensten vållat min sjukdom; men intetdera har blifvit mig beviljadt, utan har man lemnat Så idoge och nitiske tjenaren hjelplös i en ålder af 55 ar. Jag är född fattig Skeppstimmermans son och ej ägt det minsta arf. Den ringa inkorsst jag såsom Landimätare haft, har föga räckt till att försörja hustru och bern. En mig 18244 öfvergången eldsvåda, som förstörde min gård ech mitt lösörebo, vållade, att jag, som ej egde rätt till brandstod, nödgades för aw ånyo skaffa mig tak öfver hufvud och oundgänglig lösegendom, sätta mig i skuld. Räntan derå har, tärt en stor del af minirioga, till uppehälle behöfliga inkomst; och då var förthy icke underligt, aut jag, då mitt sjukdomstillstånd inträffade, befann mig uti fattig belägenhet. Men voro mina tillgångar då knappa, huru skola de då nu vara, då jag deraf med en sjuklig hustru och barn måste utan inkorastör lifnära mig uti 2 3-4 år, samt påkosta medikamenter och läkarevård? De äro alldeles medtagne. Ja! jag saknar det aldranödvändigaste, och jag ser mig blottställd för det alldra största elände, om ej hjelp mellankommer. Men hyarest skall bjelpen tagas? Från Statens sida, der den bordt kunna påräknas, är den icke att förvänta. Anhörige eger jag ej heller, som kunna hjelpa mig. Och till allmänna välgörenheten är förthy enda tillflykten. Det är för mig olycklige en tung sten på bördan, att nödgas begagna denna utväg, på en tid, då allmänhetens frikostighet från så många andra båll anlitas, men nöden har ingen 1ag, och den framgång, som andra nödrop rönt, ger mig hopp, att ifven fiana väg tll, för oskyldigt lidande Jikars nöd ömnande menniskovänners hjertan. Dem antoper jag förby i största ödmjukhet om hjelp i milt elände, som vitsordas af närlagde betyg. Och då jag, utan eget förvålande, af nit all uppfylla mina pligter, blifvit ett rof för idandet, är jag öfvertygad, att bättre lottade medmenniskors öron icke skola vara döfva för deua nödens rop. Den minsta skärf bidrager att lindra min nöd. Den enotteges derföre med största tacksamhet, då den öfveremnas antingen till mig eller Herr Hedboms Bokiåda i stockholm. Och skall allt uti denna Tidning redovisas. Piteå den 4 April 4840. JOHAN BERGDAHL, Kommissions-Landtmätare: Herr Kommissions-Landtmätaren Johan Bergdahl, som u på femte året varit sängliggande uti, genom förkyling, sig ådragen sjukdom, befinnes ännu uti samma be:lagansvärda ställning, som våra genom förut i detta afeende gifna intyger omförmäla. Han har under sin sjukioms tid ieke kunnat på minsta sätt bidraga till sitt och in familjs uppehälle. Han saknar alla enskilda tillgånsar. Och det är ensamt utaf Allmänna välgörenheten han ch haus hushåll skall uppehållas. Hans belägenhet