Aftonbladet – 23 juni 1840, sida 2

oe PP ff FP a SV mm FS utlåtande; mot hvilket beslut Zetterberg begärde få antecknad sin reservation. Johan Fredrik Dahllöf från Elfsborgs län begärde ordet och yttrade sig skriftligen sålunda: aStatsUtskottets utgiftsbetänkande hefva vi nu i sin helhet genomgått och huru hafva vi dervid förfarit? Jo, vi hafva återremitterat det mesta doraf och jag kan icke undertrycka den öfvertygelsen, att icke detta äfven varit af omständigheterna påkalladt, hvartill vi ej blott under diskussionen öfver de särskildte punkterna utan äfven ganska ofta förut på det omständligast utvecklat orsaken. Vi,jsom Jensamt representera ,, af svenska folket, hafva uti I de otvetydligaste ordalag och på det sanningsenliI gaste sätt lagt i dagen, att besparingar med staItens medel måste iakttogas för att kunna åstadkomma åtminstone någon nedsättning i våra ansenliga utskylder. Vi hafva äfven så tydligen visat möjlighecen af sådana besparingars åstadkommande latt det nu väl vore öfverflödigt ytterligare derom jorda. Jag kar dock icke afbålla mig ifrån att änInu sn gång omnämna några af dessa våra skäl, dem ljag på det enträgnaste erhåller att så väl den anI dra statsmakten, som Rikets Ständer och deras StatsUtskott benäget ville bsbjerta, ty de förtjena det sannerligen. Jag vågar således tro, att genora en förenklad men ändamålsenligare organisation af våra sammantrasslade embetsverk, genom indregning af alla sådane högre och till en del ganska kostsamme embeten, hvilka nästan endast äro sinecurer och således lätt kunna umbäras, utan ringaste afbräck för statsmachinens gång, genom att låta beskickningen vid främmande hof bestridas af personer med mindre hög rang och mera måttliga anspråk i stället för ministrar med em lysande stat, vådan att förminska den bögst kostsamma och efter vårt fattiga lands tillgångar för stora och på allt för lyxfullt fot ställda armåen, särdeles hvad vidkommer gardesregementerna, och slutligen äfven genom någon billig förminskning på första hufvudtitelns anslag, skulle erhålla tillräckliga, ja öfverflödiga resurser till bestridande af statens nödvändigare utgifter. Vi skulle ock genom vidtagande af sådana åtgärder blifva i stånd efterkomma våra kommittenters odelade önskningar att tillicke obetydlig del förminska deres tryckande utskylder. Det beror efter min öfvertygelse endast på de valde folkombudens egen ståndaktighet att åstadkomma detta resuliat, oaktadt allt det missnöje, som de i sambället gynnade dervid må erfara. Det bar lyckligtvis nu kommit derhän, att nationen blifvit upplyst om och inser sina fordna förblindeiser att icke i tid hafva sökt stämma i bäcken, och, ehuru ,det nu måste vara svårare att bämma åen, så bör! j det dock lyckas de förenade krafterna, om man I blott icke skyr att visa sakerna i deras rätta färg. I Den, som vet sig icke vilja annat än fäderneslandets vä!, skall också känna sig stark genom medI vetandet att ega hemmavarandes sympathier och kan med lugrm sätta sig öfver alla de tolkningar! (angående fräremande inflyte!ser, som gifvas åt ens handlingssätt. På sådant vis skall det ofelbart, om gryningen dertill ännu synes svag, lyckas att erhå!la en styrelsepersonal, som endest afser landets, I fördelar och förstår ett uppfatta hvad den stora pluraliteten af nationen tänker derom och icke med hån endast afvaktar ständernas åtskiljande för att I fortsätta färden i de gamla hjulspåren. Detta språk kan måhända anses anspråksfullt af mig, jog är ännu ung, det är första gången jag emottagit förI troende att vara riksdagsman, men jag står likväl här nu i egenskap af representant för mellan 30 å 1 40,000 menniskor, de hafva lagt mig på bjertat att I efter yttersta förmåga medverka till förminskandse af deras skattebördor, och jag skulle med skäl anse mig ovärdig deras förtroende, om jag ej efterkom deras önskningar, helst jag nogsamt har mig bekant, att de verkligen grunda sig på den största rättvisa och billighet, j så måtto att en ganska stor del ej ,utan uppoffring af det nödvändigaste, ja någon gång till och med af sjelfva den bräckliga kojan, är i stånd att erlägga sin i mån af tillgångarpe för dryga tribut till staten. Eder mine äldre bröder med större erfarenhet, tillhör det att yttra hvar och en för sig, huruvida tillståndet i hans ort är annorlunda, är någon nog lycklig att kunna tillkännagifva, att välståndet är sådant i hans hembygd, att han icke anser någon förminskning i skatten för densamma tarfvas ; måtte han då stiga fram, ty ssnningen är ju endast hvad vi söke, vi skola icke afundas utan lyckönska honom, och ännu mer hans kommittenter. Men vid ett tillfälle då det för detta Stånd gäller att yttra sig i den för den stora massan vigtigaste riksdagsfrågan, då skulle jag, åtminstone för min del, anse för en feghet att tiga, endast för att icke biottställa mig för förebråelser att ordalagen, i hvilka saken måste tillkännagifvas och hvilka jag vet mig hafva sökt välja så lindriga som möjligt, kunna finna något skärande i ett och annat ömtåligt öra. Må man för öfrigt gernatro, det motiverna till dessa enmärkninger härflutit från begär till någen omstörtning af det beståndande eller från ensidiga och oädla afsigter att väcka förargelse och skada den ene eller andre indivigen; de, som) känna vaina tänkesätt, likasom den pluralitet af detta Stånd, hvilkens jag delar, kunna bäst vittna, om sådant är fallet hos ombuden för Sverges jordegande allmoge. Häruti instämde Fredrik von Zweigbergk från: Skaraborgs Län, Anders Jönsson i Tuna och Anders Nilsson från Östergöthland, Hanss Hansson från Götheborgs och Bohus Län, Jan Olsson från Gefleborgs Län, Sone Persson från Skåne, Johannes Christoffersson från Kronoborgs Län, Peter. Persson från Adelforss, i Jönköpings Län, med många flera af Ståndets ledamöter. Sven Heurlin från Kronobergs Län: aMed undantag af någre visse punkter, der ledamötorne af Bondeståndet tillhört minoriteten, har Statsutskottet vid denna Riksdag handlat mod ovanlig rättskänsla och mera opartiskt, än någonsin tillförene. Utskottet bar visserligen i alla fall varit föremål för skarpa anmärkringar från alla fyra Stånden, ehuru i olika riktningar. Ridderskapet och Adeln samt Presteståndet bafva beskyllat Utskottet för njugghet: Borgareoch Bondestånden åter för öfverdrifven gifmildhet; men om Gud sjelf stege ned, s kunde han icke vara allom till nöjes. Ännu minr-, dre står det i menniskamekt. Tilltrvar ete någon !. I PP Mm RR WH mm mn -— VVS