Aftonbladet – 23 juni 1840, sida 2

I oHäruti instämde Henrik Andersson och Lars Larsson från Örebro län, Johan Jakob Rutberg och Johan Adolph Lundberg från Norrbotten, Jonas Kylander och Per Hansson fäåån Vermland, Christen Andersson från Milmöhus och Per Mårtensson från Jönköpings län. Strindinnd: På de skäl, Appelqvist anfört uti reservation, skulle äfven han vilja afstyrka bifall till I betänkandet i denna punkt; ty ban ansåg orätt, att Utskottet yttrat sig på sätt som skett, endast till I följd af enskilde motionärers förslag. Nu ville han blott säga några ord i anledning af Friherre Berzelil jurymenskanp uti des Crusenstolpeska tryckfrihetsmålet. Han ansåg vådligt för Rikets Ständer att befatta sig med denna sak. En juryman döI mer på sitt samvete och måste noga tänka sig före, innan han fäller sin dom; och sedan detta skett, är ingen ennan, än han sjelf, competent att pröfva halten och beskafferheten af hans yttrande. Endast inför sitt egst samvete är han derföre ansvarig; och gillar detta hans handlingssätt, så är det nog. Omen hvar finge klandra en jurymans åsigter och utlåtanden, hvad blefve följden? Jo, att ingen hederlig karl åtoge sig att vara juryman, oeh att domstelarnse i följd deraf nödsakades välja jurymän ur hopen af den stora massan; och att något lyckligt resultat deraf icke vore att förvänta, torde hvem som helst lätt inse. Efter hvad jag hört om Barzelius, — ty han vore sjelf icke competent att bedöma dess värde, — måste han vara en sällsynt man. Under sina utländska resor uppvaktas han af vetsnskapsmän, likasem en furste. Någon större man skall Sverige icke ägt, sedan Linrö dog; och Berzelius har med sina personliga egenskaper, förskaffat Sverige större ära, än det sjelf har kunnat göra med härar och millioner. Att han äfven är Svenskt sinnad, bevisas bäst deraf, att han lefver bär med små inkomster. Hade de Ryska Rubler, som till ett ej ringa belopp varit honom erbudne, kunnat inverka på honom, hade ham nog rest till Ryssland. För denna försakelso värderade Talaren honom destomera, sem namnet Ryss varit Talaren förkhatligt allt från barndomen. Detta oaktadt skulle han afstyrka den förslagna pensionen, emedan han vore öfvertygad, att Friherre Berzelius aldrig tager emot någon sådan, då han sjelf ej begärt den. Anders Andersson från Skaraborgs län: kunde sjelf ej bedöma Berzelii förtjenster, utan måste i detta fall tro på andra, mera upplyste; och då Berzelii namn är högt uppsatt i hela den civiliserade verlden, har det varit af ett helt annat skäl, som han resörverat sig. Utländningen, hos hvilken Berzelius såsom vettenskapsman äger så stort beröm, är säkert icke eller i okunnighet om hans jury-. manskap i den bekanta rättegång, som haft till följd, att menniskoblod flutit. Det tyckes Talaren att, såsom ordspråket lyder, amin son hade icke på galejanatt göre; hvarföre han fortfor i sitt afstyrkande. Dahllöf bade trott, att diskussion kunnat undvikas; men sedan en ledamot ansett rådligt, att vidröra Friherre Berzoalii jurymanskap, kunde han ej afhålla sig ifrån att yttra några ord härom. — Om man å ena sidan icke kan undgå att tilldela Friherre Berzelius, såsom vettenskapsman, det största loford i hela den civiliserade verlden, kunde man, å den andra, icke glömma affären med den ryktbara fången på Waxholmenp, Friherro Berzelius för-modade tillgörande dervid såsom juryman, och den princip, som derigenom förnämligast etablerades, till följd hvaraf man i tryckta skrifter ej skulle våga omtala konseljen, utan att tillika anses hafva vidrört konungens dyra person. Då man derjemte betänkte uppträdena i Stockholm 4838 och sedermera jemförde det ena med det andra, borde man ej stadna i tvekan om den öfvertygelse, man borde följe. oovon Zweigbergk: Det vore beskedligt att taga den frånvarandes parti och möjligtvis äfven till en del rätt, ehuru brodren Strindlund vid frågan om Hans Janssons inlemnpade skrift i sista plenum ej följt denna åsigt. Detta försvar kan dock icke beröfva nationen sina omdömen om 4838 års jurymän och de då passerade rysliga händelser. Maria kyrka och det hus, i hvilket Talaren sjelf då hodde, bära ännu sorgliga märken efter de kulor, för hvilka menniskoblod vid detta tillfälle flöt; och med sådant förhållande visste han ej, hvarföre den ifrågasatta pensionen skulle beviljes. 4746 års författning, deruti Seraphimer, Svärdsoch Nordstjerneorånarne upplifras, stadgar dessutom andra utmärkelser för stora vettenskapsmänr. Berzelius är upphöjd i Friberrligt stånd och bugnad med Wesa Orden; må han äfven prydas med Seraphiraer Orden, om han det förtjenar. Jöns Ersson från Wermland och Jonas Andersson från Jönköpings län biträddde Zweigbergks mening. Appelqvist åberopade sin råservation i St:tsUtskottet. Sven Heurlin erkände äfven, att Friherre Berzelius såsom en bland de största vettenskapsmän i den civiliserade verlden, skulle förtjena en pension; men erinrade tillika, om den andra vidrörde omständigheter, som väckt förskräckelse i hvarje Svenskt hjerta. Hvad del hen hade i 4838 års bändelser visste väl ingen med säkerhet mer än hans eget samvete. Men sjelfva händelserna qvarstå såsom föremål! för allmänna omdömet. Det förmodas åtminstone, att han till desamme varit en verksam orsak; och har, till följd af hans jurymanna-röst, blod flutit på Stockholms gator, så vere detta ett Abslsblod, som ropar efter hämnd. I sådant fall ken han väl vara skicklig till vettenskapsman, men aildrig till jurymar. Om man gör 19 gånger väl och den 20:de illa, så är alltsammans illa, isynnerhet då fråga är om lif, frihet och sådant mer. Strindlund upprepade, att äfven ban yrkade, att någon pension ej beviljas, men allenast på den grund, att hvarken Friherrn sjolf eller den akademi, han tillhör begärt någon sådan. Alla voro gåledes ense om afslag. Blott om grunderna voro åsigterna olika. . Anders Nilsson fiån Östergöthland (skrifteligen) åberopade sin reservation. Den ringa pluralitet, hkvarmed detta anslag i Utskottet genomgick, visade tillräckligt att Talaren icke der var ensam i sin åsigt. Hade sig icke heller bekant, huruvida Friherren. hverse vettenskanliga förtienster. han hvar