I 0) 200 RA qvist, Lalin och Bolmeer, som, isynnerhet den sednare, talade i ungefär samma syftning, funnos ganska få, som icke hade något att anrnärka mot nyssnämnde Utskott, isynnerhet derutinnan, alt det skulle hafva öfverlastat betänkandet med flera punkter, dels mindre vigtia, dels rent af grundlösa. Många Talare betygade likväl Utskottet sin aktning, så väl för dess osparda möda, som för det desinteressement, betänkandets form uttryckte, och de flesta funno, att om man än afräknade en mängd punkter såsom mindre befogade, återstod dock tillräckligt för grundande af öfvertygelsen, att rådgifvare och föredragande ej väl uppfyllt sitt kall. Hr Prosten Ödman var den ende närvarande, som förde Utskottets talan, men inskränkte sig. endast dertill, att han, medelst vederläggning af åtskilliga under diskussionen gjorda invändningar, sökte visa, det Utskottet icke saknat befogenhet, och sökte icke, att genom någon generalisering af det anmärkta och de paraleller, som kunnat uppställas, fullborda teckningen af systemet och gilva fasthet åt öfvertygelsen. De upplysningar, Hr Prosten meddelade, förfelade dock ej verkan. Refrängen, att Bet., enär en del konseljledamöter redan voro ckallade inför en högre domstolp och andra frånträdt sina platser, borde läggas till bandlingarne, öfvervägde imedlertid altjemt den af några få yttrade önskan, att en anmälan efter 407 borde äga rum, då ordningen kom till Hr Doktor Thomander. Hans anförande torde ej af alla kunnat väl fattas, men innebar imedlertid den frågan, huruvida det väl kunde vara meningen, att med en fullkomlig decharge uttrycka ett missnöje öfver konseljledamöternas aflägsnande och en önskan att de snart måtte återkomma. Detta tycktes tränga till samvetet. En sådan kompliment åt systemet låg sannolikt icke i någons afsigt, man ville visa mildhet och öfverseende mot de hädangångne, men tanken att de kunde återuppväckas förskräckte. Ett godt råd var nu välkommet, och sedan en talare, som var i tur, haft ordet, uppsteg ändtligen Hr Biskop Holmström. Han syntes väl hafva uppfattat det hotande i ställningen för ögonblicket och hastade att turnera Doktor Thomanders anmärkning med den invändning, att ståndets beslut likaväl kunde tydas till belåtenhet med den timade konseljförändringen, då det nemligen uttryckte, att ståndet, enär en förändring! redan skett, ej funne någon anmälan behöflig. Denna tanke utvecklade han genast till en proposition, innefattande: att ståndet väl funnit åtskillige af konstitutionsutskottets anmärkningar icks sakna anledning, men att, då flera af dem, mot hvilka anmärkningarne blifvit riktade, aflidit, och andra blifvit entledigade, funne stån! det ingen annan åtgärd vara att vidtaga, än att lägga betänkandet till handlingarne. Propositionen fann bifall af många, och! efter något pourparlerande, hvarunder en och! annan protest till förmån för en verklig anmälan hördes, framställdes den af Hr Erkebiskopen. Men pu inträffade ett underverk; en af de döda uppstod. F. d. Statssekreteraren Hr Biskop Heurlin, hade alldeles förgätit hvad han yttrat om sin skyldighet att afhålla sig från öfverläggningen om Ståndets beslut, trängde sig igenom de vid dörren skockade åhörarne och stod oförsedt midt ibland de församlade, framför Talmansbordet. Han protesterade på det högsta mot propositionen, såsom icke görande skillnad mellan, som vi tyckte orden föllo sig, defvande och döda,, med påstående att man antingen rent af skulle göra en anmälan efter 407 S, eller ock lägga betänkandet till handlingarne. Denna uppenbarelse hade ingen god verkan; en allmän rörelse förspordes, man yrkade betänkandets genomgående punktvis för att gifva hvar och en sin tillbörliga rätt, och talmannen sökte förekomma reaktionen genom propositiogens återupprepande. Hettan lade sig och den lindrigare mening propositionen uttryckte höll åter på att taga favör, då, lika oförtänkt som förut, Hr f. d. Statssekreteraren åter astod midt ibland dera, och med bög röst protesterade. Man vardt nu mindre öfverraskad, det välgörande löjet skingrade förtrytelsen, och Hr Biskop Nibelius lade några ord till förmån för supplikanten, och begärde att meningen amen då en del aflidit och andra blifvit entiedigade, måtte utbytas mot utttrycket curder närvarande omständig-. heter, Detta beviljades under blandadt knot och löje, och Erkebiskopen började åter uppläsa propositionen, då — — — men det inträffade ingenting; Hr Landtmarskalken, Friherre Palmstjerna, som var tillstådes bland åbörarne, hade något otaldt med Hr f.d. Stats-g sekreteraren, upphann honom i trängseln, ett stycke fram på gången, tog honom under armen, fölide honom ut och samtalade vänligt