Hr Petrg: Jag finner vissorligen, lika med Hr Wern, att behandlingen af förevarande Kongl. proposition borde uppskjutas, intill dess Konstitutionsutskottets dechargebetänkande inkommit och hunnit i Rikssiånden pröfvas; men emedan det Statsrådsprotokoll, som åtföljer den Kongl. propositionea, upptager förhållanden, hvilka det ålegat Konstitutionsutskottet att granska och i berättelsen till Rikets Ständer vidröra, anssr jag det ej vara så alldeles otillständigt, att derom, nämna några ord. Hvad först angår Friherre Åkerhjelms uti afskedsansökningen gjorda förklarande, avs han anseit sig böra resignera derföre, att han vid Riksdagens början, dels genom utgången af valen till Utskottets Ledamöter och dels ganom enskilda Riksdagsmäns i Stånden afgifoa yttranden, funnit tydliga bevis derpå, att Konungens Rådgifvare ej egde natfonens förtroende, så vill jag ej neka, att ett sådant förklarande innebär en konstitutionell tanka, men kan dock ej anse detsamma hafva varit af någon egentlig betydelse, då Kongl. Maj:t, långt ifrån att derpå fästa ringasta afseende, allt ifrån rizsmötets början intill närvarande tid bibehållit Friherre Åkerbjelm såsom sin Rådgifvare. Icke eller har det gamla Statsrådet kollektivt nedlagt sina rådgifvarebefattningar, utan har Kongl. Maj:t i stället genom befordringsr till andra embeten lemnat visse sf dem fortfarande vedermälen af sitt välbehag. Vidkommande Friherre Akerhjelms af Kongl. Maj:t vitsordade förtjenster, vill jag ej medelst ett yttrande i förväg anticipera Ståndets omdöme i detta afseende. Dermed må uppskjutas, till dess Konstitutionsutskottets dechargebetänkende kommer att föredragas; men hvad deremot beträffar Friherrns uppgifna tjenstetid, så tror jax invändning kunna med skäl göras. Friherre Åkerhjelm har börjat sin tjenstemannabana såsom militär och först några år efter det han derifrån erhällit afsked blifvit använd i civila befattningar. Dessa hafva merendels varit af ambulatorisk egenskap. En Direktör vid Kongl. Maj:ts Teater t. ex. måtte ej kunna betraktas såsom den der varit i statens tjenst. Jag ville äfven minnas, ! att Friherre Åkerhjelm ej inträdt såsom Statsråd förr, än efter slutet af 4830 års Riksdag. Att Friherrn trott sig kunna gagna såsom statsman, fianes tydligen yttryckt i den åberopade bilagan till Kongl. Maj:ts skrifvelse. Jag anmärker denna Friherre Åkerhjelms oförminskade tillit till sina personliga egenskaper, utan att denna gång derora! tillåta mig något yttrande. Hvad åter beträffar Grefve Hård, så finner jag af det upplästa proto-; kollet det märkliga förhållande, att Grefven uti sin afskedsansökning anfört, att han funni: sig gakna Kongl. Maj:ts förtroende och ej kunnat motsvara Kongl. Maj:ts önskningar. Jag har ock visserligen i Konstitutionsutskottet, under läsningen af Statsrådets protokoll, funnit, att Grefve Hård stundom reserverat sig emot fattade beslut; men antingen; detta vid föredragningen i Statsrådet ej kunnat göj ras på modersmålet begripligt eller goenora öfversättning från fransyskt manuskript blifvit verkstäldt; — — nog af, meningen bar icke kunnat göras så fattlig, att man kunnat inse den skiljaktighet, som det reserverande Statsrådet egentligen åsyftat. Sådant har förhållandet i allmänhet varit med Grefve Hårds reservationer, eller att det för den, som Jäser dem, varit svårt att göra sig riktig reda för den egentliga skilnaden mellan hans afsigt och Kongl. Maj:ts beslut. Imedlertid är det visserligen icke mera än en gärd af rättvisa att erkänna, det Grefve Hård, som ifrån Högsta Domstolen medfört ett aktadt minne, säkerligen varit den, bland Kongl. Maj:ts förre Rådgifvare, som mest nitälskat för konstitutionens helgd. Jag beklagar, att Grefven utbytt sin plats i Domstolen mot Statsrådstaburetten. Ehvad anmärkning man än är befogad att göra emot Konungens gamla Rådgifvare, bör man dock ej neka, det ställningen för dem varit högst ledsam och svår, i thy att de äfven med bästa vilja icke kunnat uträtta något positivt godt, utan måste inskränka hela sin verksamhet blott till det negativa, eller att förhindra riksskadliga åtgärder. Att deras bemödande i detta afseende ofta varit fruktlöst, är oss bekant. Att de sjelfve stundom med eller utan uppsåt formligen medverkat till lagöfverträdelser, är numera cn för dagen liggande sanning. Den omständighet, att regeringsärender blifvit enskildt hos Konungen föredragna och beredda, utan biträde eller närvaro af någon Konungens Rådgifvare, har verkat dertill, att förhandlingarna i Statsrådet ej erhållit den omfattning, som grundlagstiftaren afsett. Rådgifvarne bafva således befunnit sig i en ganska bokymmersam position, en verkligen falsk ställning. Huru vigtigt ett ärende än kunnat vara, har detsamma nästan inom ett ögonblick förekommit: och afgjorts i Statsrådet. Hvad Grefve Hård egent ligen äsyftas med förklarandet, att han ej lyckats motsvara Kongl. Maj:ts önsknolngar, är svårt att bedöma, jemväl af den, som, i likhet mod mig, granskat de i Statsrådet förda protokoll. Tiliäfventyrs får man antaga, att blott namnet af reservation till Statsrådets protokoll förekommit misshbegligt och innefattat skäl nog, att sätta Grefve Hård uti ett lägre rum i Kongl. Maj:ts gunst. Imedlertid vill det synas af det sätt, hvarpå Kongl. Maj:t i skrifvelsen till Ständerna bedömt Grefve Hårds verksamhet inom Konseljen, som skulle Grefven misstagit sig i sin förmodan, det han saknar Kongl. Maj:ts förtroonde. Det vitsord Kongl. M3j:s vid afskedet lemnat honom, är för Grefven smickrande. Såsom något bevis på ogunst må ej antagas den omständighet, att Kongl. Maj:t begärt mindre pension för Grefve Hård, är för Friherrs kerbjelm; i detta hänseende finnar jag likväl, för min del, att om pension skulle tilldelas de ifrågavarande afskedade Statsråderne, denna bör för dem begge blifva lika. Dessutom tyckes det, som Grefve Hård ännu vore i sin kraftfullaste ålder; och då han äfvon, sanningen att säga, visat sig vara ett af den gamla styrelsens redbaraste stöd, skulle jag ock tro det hafva varit skäl, att låta honom återgå till den plats, som han förut på ett hedrande sätt beklädt. Jag tror ej eller, att man skall anse Kongl. Maj:ts prerogativ förnärmadt, om jag tillägger, att det skulle hafva varit större skäl, att använda Grefve Hård på statens indrägtigaste plats, än den af hans kolleger, på hvilken Kongl. Maj:t fsllit med sist förtroende. -— MA re Me rr KJ KK HA RR RA KK AR