Aftonbladet – 30 maj 1840, sida 3

den visst att erhålla en strykande afsättning. —KE— AA (Insändt.) Några ord om ekademtiens för de fria konsternas. exposition år 1840. Då så högst sällan några upptatser i afssende på de plastiska konsterna äro föremål för dagens litteratur inom vårt land, har man vågat göra sig den föreställningen att, fastän afhandlingar rörande sista expositionen inom akademiens för de fria konsterna akademi visserligen icke saknas, ehuru med något för lätt hand bebandlade, skulle en ytterligare åsigt i detta ämne, ett nytt vädjande till konstvännens minne och omdöme ej sakna intresse för en stor del af den bildade mängden. Meningen är här icke att uppträda som konstdomare i detta ords högre mening; man önskar blott lemna en expose, såsom ett endast för konsten iatresseradt sinne uppfattat åtskilliga af de bilder 4840 års salong erbjudit, samt väljer härvid den ordning en i detta blad föregången referent öfver samma ämne begagnat. Ea historisk tefla, serdeles när den gäller en solienn handling, bör vara sann, i synnerhet blir detta nödvändigt ju närmare händelsen ligger nutiden och genom oriktighet i dataljer kan såra äskådarens minne. Till denna anmärkning föranledes man af de många sjeifiagoa ändringarne i Hr Krafts stora tafla ötver D. D. K. K. H. H. Kron prinsens och Krenprizsessans förmälning. H M. Kovungen och H. M. Drottningsn voro under ceremonisn hva.ken siående eller tillsammas. De sutto midt emot hvarandra i de kongl. bänkarne ech Prinsossan Sophia Albertina hade sia plats till venster om Drottningen. Ministraree sutito till venster om Konungen, och hoöffruntimren voro icke hopträngda i en vrå vid altaret. För öfrigt saknar taflan hållning oeh besag; många po:trätter äro igenkänliga, men alla i fuit; disproportionsr och skuggfel äro i mängd att anmärka; vissa de taljer af guld, silfver och siden hafva effekt, ehuru målade med turcga färger. Der det högsidiiga, värdiga, sköna kommer i fråga, der är Hr K:afis skarpa pensel utem sitt fach, deremor i bataljstycaen, såsom slaget vid Hoglakd och affären vid Boroböfi, der gör hans maner effekt och har åstadkommit vackra saker. Er Ekman intar oemotsägligen första rummet bland våra artisior i genremålning. Hans kompositioner äro vackra och afven så lyckligt genomförda som väl tänkta, koloriten är klar och beheglig, varm utan att vara brännande, alla detaljer kbågkomna, utförandet lugat och passionsfriit, narmande sig mer än de fleste af våra arsisters i hans. väg till den gamla holländska skolan. Andra rummet tillerkännes lika obesiridligt Hr Wickenberg, som, attt döma af de taflor har pre sentera sig, är den förre vida usgerlagsen både i kommpositioa och koiorit. Någon perspektif finnes, sna:t sagdt,icke i hans familjescen; stenarne i golfvet äro lika stora i den aflägsnare delen al) rummet, som i förgrunden; gruppering sakmas. Talaog och snille röja sig icke dessmindre i deia:jer. Hr W. har i sitt vinterstycke behsndlat en genre, åt hvilken, besynnerligt munog, högst få af nordens konstnärer öfverlemnat sig, då våra expositioner deremot öfverflöda af somsmaroch månszens:tyc: ken. Ruysdall och Everding m. fl. bö-jade iikväl! sina ärofulla konstnärsbanor med studerandet af den nordiska naturen i dess strängaste karaker, och man ken ej annat än gifva Hr W. en rätivis hyllning för den trohet och iosterlandskanslia, hyarmed han ätergifvit bilder ur en årstid, som, med: all sin enformighet, eger många pittoreska scener! I don här ifrågavarande taflan skulle kunna anmärkas, at; isen i förgrunden har en för varm ton emot himlen, hvilken åter saknar hvälfsiog; bergen i lointainen hafva en blåbet, hvilken ej tillhör vintron; deremot utgöra figurerna på isen och stranden till höger utmärkt veckre partier i denna tafla. En ung artist, som man tyckes göra sig mycket besvär att uppbära, är Hr: Ringdahl; må man dock akta sig för att skämma bort honom; mången har trott sig mästare för mindre beröm. Anlag och talang kunna icke nekas, derom vittna hans rayonritningar, men med den bögre kompositionen har han ännu ej gjork sig förtrogen. Det är visserligen sannt, att aRebecka vid brunnen, är ett så plagieradt ämne ech har af de största mästare blifvit på så olika sätt varieradt, att föga blifvit öfrigtj för en sjelfständig behandling; dessutom