Aftonbladet – 22 maj 1840, sida 1

lig. — Hr Lefren var af sämma tenke, som Friherre Boye, och ville bloit göra ett tillägg till hvad ceune yttrat. Länosmännen voro de lägste af den exekutiva maktens organer; om nu Härsadsrätterpe akulle upprätta försleg till dessa tjenster, så insåg Talaren intet skäl, hvarföre de ej skulle få upprätta förelag äfven till de läg:e milhärjenstörne. I Till hvilken oreda ceh förderf en dylik sammanI blandning ef myndigheterno i samhället skulls leda, vore län att inse, Bsd Hr Ribbing återtaga sin motior. — Fiiherre Cederström. Jacob, hänvisade till 56 riksdageordningen, som stadgar, att ingen motion får väckas, sedan en mänsd, från R!ksdagens början, förflutit, såvida den icke omedelibarcligen föranledos sf redan fattade beslut eller upptagDpa ärenden. Nu kunde man väl icke påstå, at: Hr Ribbings motion om läinsmäns-för slags upprättande af Häradsrätterna omedsibarligen föranledes af försiaget, att öka desse tjunstemäns löner med 4200 Rdr. Bestred ytterligare remiss af Hr Bibbivgs motion. — Hr Gyllonhaal, I. B., anvsåg de föregående Telarne tilivräckligen hafva utrect ämnet och villa derföre blott förerd sig med dem. Då lendshöfdioge instruktionen förbjuder senne embetsmon, att blanda sig i domaregöromålen, så trodde Telaren, stt Domrarnc ej hellsr borde få blanda sig i lahdshöfdingegöromå!en. — Hr Sandelhjelm, Paul, taleda äfven emet Hr Ribbings försleg, och bestred de:s upptagende till pröfning. — Moiionäreo, Hr Ribbing, upptog nu, till baosvarande, de inkast, som bitfrit framställde emot havs förslag. Det hade blifvit segt, att ansvaret för uppbörden ytterst hvilade på Lanrdstöfdingarne, och at de derföre borde få tillsätta Länsmännen. Månne meringen kunde vara, att genom dessa tjensremänstillsättanda Landshöfdingarneskulle fiscna utvägar ati betäcka der balans, en föregående Länsman kunnat åsemkat sig? Vidare Hade man undrat på, alt han ville ålägga Länvsmän ett hafva tagit examen, hvilket onsågs obilligt, då desse tjenstemän ej tade mer än 200 Rer i lös. Närmaste svaret härpå voro det, att mön hade exömpel på Länsmän, som betalt flere tusen Rör; för att erbålla derna tienst. Det förundrade Taiaren för öfrigt, att höra Grefvo Mö ner yttra sig emot den föreslagna examen för Länsmärnen, då han vid et föregående tillfälle sjelf yrkut, att en Länsman skulla kunga avatcera. Det hade äfven blifvit sagdt, att Linsmäns tillsättande skulle fördröjas, i fall Häradsrätterne skulle upprätta förslag. Dertill ville han blott svara, att man bade iblsnd sett åratal förflyta, innan en Länsman tillsattes. Man hade äfven bestridt frågans upptagande efier motionstiden, såsom ny. Talaren hsde dock vid sitt förslag fästet det vilkor, att länsmäns-ackorderne skulle upphöra, hvilket förslag icke vore något nytt. — Friherre von Kremer bade sagt, att, i fall Häradsböfdingarna skulla upprätta länsmänsförs!sg, borde Landshöfdingarne få upprätta förslag till domareembetens. Talaren skulie, för sin del, icke hafva något deremot, såvida innehafvarne aflandshöfdingeembetena ttgjordes ef erferbe och examiverade män. Faran af domaremaktenps och den exekutiva maktens sammsnblendande hade äfven biifvit förespeglad. Talaren hade endest af det skälet föreslagit, att Häradsrätterna skulla ugpsätta länsmans-förslog, att ban verkligen icke vissie någon annan autoritet att föreslå. Vissde man honom någon annan och bättre, så skulle han icke bafva det ringsaste deremot, att denna sutoritet upprättade förslag. Lanpdshöfdingarne kunde klaga öfver förslaget. Hr Lefröng invändning, att Höredsrätterne, i fall de skulle upprätta länsmansförslag, äfven börde få upprätta förslog till militärtjenster, vederlade Telaren dermed, avi Höradsrätierne ej kunde egå sokkunskap i militäre ämnen, och att det således vore olämpligt, att de befattade sig med några sådane förslag. Detta vore ej förhållandet med Häradsrätterne, i afscende på Länsmän. Det var med en bedröflig känste Talaren sett skräintresset, i detta som I så många 8ndra fall, söka göra sig gällande. Ein bode icko trott, att kans förslag skolat förnärma H:r Landshöfdingar, hvilka. egå sin makt och myndighet af Konupgen, och således, jemte honom, skola lag och rätt styrka. Det allmännaste förfarandet vid längmensijersters tillsättande hade hivtille varit, att den, som öpskade få en dylik tjenst, öfverenkom med den afgående Länsmennen om villkoren; dessa bade ofta varit ersättning af ågemkad brist i uppbörden eller ackord. :Kronefogden hade derefter rekommenderat den sökande hos L:vudshböfdingen. Om nu denne sjelf gifvit aciord och Landssekretersren ingått förbindelse med Fogdar och Ländsmän, så vore den exekutiva mikten insvept i ett Mammbns nät, der alla koutarne voro tätt tilldragna. Ena emancipation vore nödvändig. ILendshböfdingarne voro tillsatte att wrätt och sanning styrka och befordra, vrångviea och otätt hindra och förbjude, och det var för Tealeren oväntsdt, att så många af desse embetsmän inom huset med så mycken ifver uppträdt emot hans förslag. Det vore för Talaren en bedröflig tsnke ati förestä!la sig, att man på motsidar trodde honom hafva gjort förslaget, emedan han sjelf är Domare; men hen tyckte sig af tonen i debatten finna anledning bysa denna tanka. Han hade endsst afsett att få rättelse i kända missförhålländen. Han vore ej den, som kunde säga: det sår väl till, fastän det ej stod väl vill — Hr Lefren ville, I avledning ef Hr Ribbings förundren öfver, att så många af Kopungens befellningshefvarde uppträdt emot bangs förslag, fösta hans uppmärksamhet derpå, att ämnet icke vore någon gmåsak, utan tvertom af mycken betydenhet. För att afhjelpa ett öndt, borde man ej förfaila i ett hälfien värre. Hvad skulle Hr Ribbing svara. Talaren Om, på anmärkölng att en tjensteman voreg oduglig, som kan rödgats tilsätta, efter ett förslak. hvilket en annan uppgjort, Talaren sade: aJag fick tre nöt på förslaget: jag tog det bästa.,! Yrkade ytterligare, att Hr Rbbing måtte låta sin motion förfalla: — Grefve Posse, Fredrik, håde icke ämnat uppstigg, mån kunde ej med stillatigande åhöra vissa witryck af Motionären. Han hade talat om ett skråintrösse: Grefven finge: förklera, att bans intreste i frågan belt enkelt vore det, att han ej vore j. stånd att uppfylla sipa embetspligter, om hen ej finge tillsätta goda ämnen i de tjenster, på hvilkas rätta handhefvande så mycket af ordningen och polisen i länet berodde. Han insåg fullkomligt Hr Ribbings öfsist med motionen. nämligen att söka förekom ms lönpsa