Aftonbladet – 19 maj 1840, sida 3

LÄS BLANDADE AMNEN: ———— ICosima af Georges Sand. På Theatre Frargais iPsris har nyligen blifvit uppfördt ett skådespel af denna namnkunniga författarinna. hvsrom Jäses följandei ett bref från Paris till en utländsk tidningsredaktion: Efier lång väntan, dag från deg, efter ett uppskof af nära tvenne månader, hvarigenom publikens nyfikenhet i högsta grad retades och dess tålamod sattes på hårdt prof, uppfördes ändtligen den 29 April, Georges Sands drama, Cosima, på Theatre Francais. Tränogseln och hettan voro odrägliga. Man kan icke göra sig någon föreställniog om huru ella hufvudstadens notabiliteter, allt hvad som här utmärker sig genom rang, börd, talang, laster, rikedem, med ett ord allt utmärkt i alla vägar, täflat at: skaffa sig piatser till denna representation. Författarinnans rykte är så stort, att begäret att se denna hennes skapelse, hade stigit till kögsta grad, men det var icke blott lusten att skåda, utan äfven helt andra intressen och passioner, om kommo med i spelet. Man kände på förhand de kabaler, intriger och den ondska, som sammansvurit sig emot denna pjes, och gjorde gemensam sak med den nedrigaste afundsjuka, Den djerfva förfsttarinnan, som genom sina romaner väckt lika stort misshag hos aristokratien som hos msadelklassen, skulle vid detta tillfälle offentligou få plikta för sina cogudaktiga och omoraliska grundsatser; ty Fransyska adeln anser religionen såsom ett skyddsvärn mot republikanismens hotande fasor, och beskyddar den för att upprätthålla sitt anssenda och betrygga sina hufvuden, och medelklassen ser likaledes sina hufvuden hotad? genom Georges Sands antimatrimoniala läror, hotade pemligen med en viss prydnad, den en gift nationalgardist lika gernå umbär, som han önskar sig prydd raed hederslegionskorset. Författarinnan hade ganska väl insett sin kinkiga ställning, och i sin pjes undvikit allt, som kunde bringa i harnesk religionens adliga riddare och moralens borgerliga vapendragare, legitimisterne i politik och giftermål; och koryföen för den sociala revolutionen, som i sina skrifter vågade det mest vilda, hade på skådeplatsen föroskrifvit elg do beskedligaste gränser, och hennes närmaste afsigt var icke att proklamera sina grundsatser på scenen, utan att taga den i besittning. Men att gatta skulle kunna lyckas henne, väckte en stor fruktan blard visst småfolk, för hvilka de antvdda religiösa, politiska och morsliska differenser äro fullkomligt främmande, och som blott hylla de alldra högsta handtverksintressen. Dessa äro de så kallade teaterposterne, hvilka i Frankrike utgöra ett alldeles eget skrå, och icke hafva någonting g6mensamt med den egentliga litteraturen eller med de utmärkta skriftställaro, öfver hvilka nationen är stolt. Hvad viljen J här, — ropa dessa teaterskribenter till de stora författare, som med sin produktivitet vända sig åt scenen, — ablifven qvar i eder litteratur och trängen eder icke till vära köttgrytor. Åran är för eder, penningarne för oss! För eder äro de långa artiklarne som andas beundran, snillenas aktning, den högre kritiken, som alldeles leke tager någon kännedom Om 055 StaG: