Aftonbladet – 13 maj 1840, sida 2

Kongliga personers inblandning i administrationsdetaljen, och ehuru den nuvarande furstlige chefen visserligen icke missbrukat sin inflytelse i hvad den egentliga förvaltningen af artillerivapnet angår, måste man dock uttala den opinion, som anser General-Fält-Tygmästareembetets öfverlemnande till en oansvarig person, en Konungason och sjelfva Thronföljaren, strida emot grundlagens mening och emot den garanti nationen har rätt att fordra för allmänna medels förvaltning. Vi äro icke okunnige om de försigtighetsmått, som i dessa afseenden iak tagas, i afseende på Krigskollegii detaljer, m. m. Men det återstår alltid en inflytelse på det formella af administrationen, som djupt ingriper, icke endast i de ekonomiska delarna, utan äfven i många fall, intränger i de personliga, tjensteoch lydnads-förhållandena. — Vi äro således ibland dem som önska, att sådant för framtiden ej må sn rum. Sedan den, på afl. General Tibells förslag, under Gustaf IV Adolfs regering, inättade fältmätningskorpsen, under Konung Carl XII:s regering, blifvit införlifvad med fortifikationen, såsom en serskild afdelning af den sålunda organiserade Ingenieurkorpsen, har densamma nu åter blifvit utbruten derifrån under det utländska namnet Topografiska korpsen. Om dessa vigtiga förändringar föranledt någon nytta, torde vara mera problematiskt, än att de varit åtföljde af en och annan oläglighet och utgift. De tillhöra imedlertid taflan af våra sednare trettio års krigsadministration blott såsom ett obetydligt penseldrag i skuggningen. Ljussidans parti äro onekligen svårast att på denna tafla utföra. De äro likväl icke utan intresse. Kanske kunna de i framtiden, om en skicklig hand borttager den skinande fernissa som man, för att inbilla allmänheten att det är nytt original, påsmort och renoverar partierna, framträda ännn en gång för åskådarens blick till heder för Sveriges urgamla krigsära. Inom serdeles den yngre delen af armåen råder en anda, hvilken, då man besionar alla de förhållanden, som hotat den att undergrälvas af lycksökeriets och den blinda lydnadens läror, utgör ett bevis på tillvaron af en stark moralisk grundval och befälets bildning har, till stor del genom enskildta bemödanden, men äfven genom en deråt egnad uppmärksamhet ifrån militärstyrelsens sida, gjort vackra framsteg, hvilka lofva att nationens sak i behofvets stund blifver understödd af de män, som utgöra kärnan af en krigshär, åt hvilken i dess nuvarande felaktiga organism folket offrar utöfver behofvet snart sagdt hela bebållningen af sitt arbete och sin inkomst.