Aftonbladet – 7 maj 1840, sida 1

RIESDAGEN. UTSKOTTSBETÄNKANDEN. En ibland de vigtigare principfrågor, som vid våra riksdagar varit omtvistad, är den angående vidden och begränsningen sf den åt Riksståndens talemän i grundlagarna för vissa fall medgilfna rätt att vägra propositioner, som de fiona stridande mot grundlagarnas ordalydelse, Det är bekant, att en sådan tvist nyligen förevarit i Bondeståndet i anledning af Statsutskottets förslag, att Ständerne skulle besluta att icke vidare upptaga vinsten af nummerlotteriet bland statsverkets inkomster och hos Kongl. Maj:t anmäla inrättningen till upphörande. Talmannea ansåg sig böra vägra proposition härå, och då Ståndets pluralitet yrkade en sådan, hänsköts saken, enligt Riksdagsordningens föreskrift, till Konstitutionsutskottet, som har -avt afgöra sådana frägor. :Utskottets betänsande häröfver har redan inkommit, och är så vigtigt till. sitt innehåll, samt utreder saken så klart från: en Hy synpunkt, att det här nedan in extenso meddelas, med uteslutaude blott al ingressen: cUtekottet bör härvid först anmärka, att Riksdagsorde. 45, som i allmänhet omtalar Landtmarskalks och Talmans rättigheter, deribland väl I upptager den att göra, men icke den, att vägra proposition. Icke eller är en sådan rätt hvarken uttryckt uti, eller en nödvändig följd af den i Riksdagsordningen 23 mom. 2 införda Landtmarekalksoch Talmanseden och den deri innehållna försäkran, att med all förmåga upprätthålla och försvåra Konungamakten och Rikets Ständers rättigheter. Om grundlagsrnes stiftare verkligea täntt sig rättigheten att vägra proposition sä vigtig, så vidsträckt som man sedan föregifvit, synes dom ätminstone i ettdera af nämnde lagrum hafva bordt få en plats: Då så icko skett, anser Utskottet redan häraf följa, att Talmannen icke, enligt vära gruadlagars ordalydelse, kunna anses utgöra det vigtiga och mäktiga återhållande element i Svenska npationalrepresentationen, som de, genom den vidsträckta tolkningen af rättigheten alt vägra proposition, skulle: blifva.n aDet är först i Riksdagsordningen 55 som Lanpdtmarskalks och Talmanvs rättvighe: at vägra proposition omtalss, och det förtjenar upptmärksamhet, att den biott nämnes för att begränsas. aLandtmarskalk och Talmean bjudes der, comå ej kusna vägra propositiop, utom i det fall, då han fioner en väckt fråga bokstafligen strida mot grundlagarnes lydelse. I slutet af nämnde nämnes, att, om ett, i följe af propositions vägraude, till Konstitutionsutskottet känskjutet mål af samwa Utskott ansetts grundlagsstridigt, den som molionen gjorts må, der bonom så godt synes, vända sig till Konstitutionsutskottet, på sätt, som Regeringsformen 84 föreskrifver. Då det, lindrigast sagdt, Vore besynnerligt, att blott lemna motionären denna rätt, i fall äfven ändra voro underkastade samma äfventyr, leder hela S:ns sammanhang otvucget till den tolkning, att hvad i början kallas väckt fråga är ingenting annat, än hvad i slutet kallas motion, och att de väckta frågor, ä hvilka Landtmarskaik eller Talman kan vägra proposition, erdast äro de i Riksdagsordningen 8 48 mom. 4 omtalade motioner a någon vid riksdagen då närvarande Ståndets ledamot, en tolkning, som fulikemligen styrkes af nästföregåsude 54 , som föreskrifver, huru proposition till. fattande af ett defiaitifi bestut öfversen Konungs framställan, eller ot betänkande, on af enskild riksdagsman väckt fråga bör inrättes. Ordalydelsen af ofvan åberopade grundlagsparegrafer föranleder således icke deztill, att Landimarskalksoch Talmans rätt stivägra proposition sträcr kersig längre än till dei Ståndet väckta moto: ner, och då grundlagarna, enligt R.-F., 83, skola i hvarje serskildt fall efter deras ordalydelse til-i