Aftonbladet – 30 april 1840, sida 1

att Stindets representanter bafva svårt att göra sig den föreställning, att tillgångar till en luXxuriös lefnad skola utgöra något nödvändigt vilkor för ett embetes anseende och värdighet. Vår öfveriygelse är dock, att man i detta fall måsto offra något åt den rådande tonen; ebvad man kallar den fördom eller icke, i synnerhet derföre att allting bar sina jemförelsepunkter, och att det icke går an att knappa af inkomsten för de högsta embetena inom den yttersta lifsbergningen, så länge andra mera underordnade befatiningar, t. ex. domsagor, Jandshöfdingeembeten, pastorater, kamrerareeller postmästarebeställningar — sätta sina innehaf. vare i tillfälle att lefva med beoeqvämlighetMen å andra sidan blir det vwvöl lika falskt att säga, det en hög embetsman bör kunna täfla med de aldra rikaste uti ett g!änsande lefnadssätt. Ty det blir alltid för staten omöjligt, att tillsläppa så stora :flöningar åt embetsmännen, att icka den enckilda rikedomen skall blifva i stånd att öfverbjuda dem i lysande middagar, viningar och ekipager, och det offentliga slöseriet i detta fall har alltid visat sig demoraliserande, emedan det just retar till en täflan, som sedan ty värr alltför lätt tränger sig nedåt och skapar ett allmänt begär att lefva öfver tillgångarna. Det naturliga tyckes då vara att betrakta, först hvad det kostar att med någorlunda anständighet och utan bekymmer lefva i hufvudstaden med familj, och sedermera, huru mycket detöfver bör gifvas serskildt för de högre ermbetenas värdighet. För det förra vilje vi antaga 3000 Rir Bko, hvilket utgör mera är den summa, som bestås pluraliteten af embetsmän, Revisionssekreterare, Hofrättsoch Kollegiiråder, Majorer m.m., med ett erd, äfven personer i Tremansgraden, och emedan det redan af pluraliteten anses afundsvärdt nog, att binna till denza inkomst. Om man då fördubblar denna summa för departementscheferna, så att de få 6000, så tyckes den ena bälften häraf vara ett någerjunda tillräckligt honorarium för representationskostnaderna. Det är lika mycket, som StatsRådslönen bittills utgjort; och att gå härutöfver vore i vår öfvertygelse att handla oförsvarligt med de skattdragandes medel, helst sålänge folket ännu ej vet hvad frukt det kommer att hemtaaf den nya inprättningen, och utgiften i alla fall på det hela blir större. Ett serskildt skäl bärtill är, ati StatsUtskottet, i bredd med förhöjnirgen åt departementschelerne, nog knapphändigt sffärdat några andras, i vår taika verkligen billiga anspråk, bland bvilka vi sätta främst Justitierevisionens och Kammarkollegii. Det är lingt vigtigare, att dessa ytterst makipåliggande verk sättas i tillfälle att genom tillgång till en ringa vedergällning åt några flere tjenstersän afbörda sig sina balanser, och få göromålen undaR, emedan sådant direkt inverkar på rättsökandes välfärd, än om departementscheferne, sedan de fätt tillräckligt för en hekymmerfri existens, (iy det böra de bafva), erbålla ett tusen Rdr mer eller mindre för att a:epresenterapn. Den sanna representstionen blifver alltid uti erobetets utöfning. Med en 2aflöning af 6000 Rdr kan mean dessutom lefva skäligen godt, och äfven se frömmende vid sitt bord, och om departementschefen der har en rät mer eller mindre, en vinsort mer eller mindre, med ett ord, om han ger exemplet ef enkelhet och tarflighet, så skall ivgen lasta h nom derför, enär man vet, att orsaken, hvarför bam ej kan visa ett sybaritiskt öfverflöd, är, att man velat :para på eit fattigt folks tllgingsr, hvars plurslitet om morgonen behöver äfven i materielt bänseende bedja Försynen: Värt dagliga bröd git oss i dag, ech om aftonen tacka Honom, från hvilken all god gåfva kommer, om detta behok kunnat uppfyllas. oo Tair vucthällsvye cam afuttrar — nm av