Aftonbladet – 29 april 1840, sida 3

fri införsel af utländska fabrikater och fri utförsel af egna rudimaterier,; tycks dock erkänna, att en slik frihet ej gjort ondt i Norge; men anmärker, att ci ett land, som ej äger några egna fabrikater, gör en fri införsel mot tullafgifter den enskilde ingen skadan, adå deremot i ett land, med långt framskridet fabriksväsende, den inom landet stadnade arbetsvinsten är en rik eröfring från utlänningen. Om Sverge med det sist sagda åsyftas, huru kan då dess konstflit sägas aligga ilinda,? Månne icke också med den der, utlänningen frånvunna arbetsvinsten, förlusten af hvad man kunnat honom frånvinna genom uwfri utförsel af rudimaterier,, som Biet ej vill tillåta, bör jemföras? Föröfrigt tycker Ias. att införseln af utländska fabrikater väl icke är så alldeles fri, så länge den är belastad med såkallad skyddstull, och att den industriidkare, som hemma på stället får sälja sin vara, under det de, som skola konkurrera med honom, måste sända den till främmande land, betala frakt och risk, och kanske ända till 50 proc. tull, väl icke har synnerligt skäl att klaga öfver konjunkturen, Nya tulltaxan är för Biet en buse. I hvad mån dess farhåga kan vara grundad, är Ins., som ej känner den, icke i tillfälle att bedöma, men misstänker dock, på grund af dess redan ådagalagda brist på följd och bliekriktighet i omdömen och resonementer, att den ej måtte vara serdeles grundad. I slutet af denna artikel säger Biet, att chvarje tullförfattning kan eluderas;, och synes pä grund deraf, hoppas att den nya General-Tull-Direktören skall göra den närvarande oskadlig. Huruvida denne af ett slikt hopp kan finna sig smickrad, det är nigot som Ins. högeligen betviflar, åtminstone tyckes detta Biets hopp strida mot dess strax pedenföre yttrade öfvertygelse, att den nye General-Tull-Direktören aej skall försumma sina pligter. Nu följer 5:09 en längre insänd artikel com fiktningen af vissa moderna läror i nationalckonomien;. Här talas om stridiga meningar angående Sverges allmänna hushållsförfattningar, och stridiga skildringar af nationens ekonomiska tillstånd, om ovedersägliga hevis på förkofran i alla grenar af dess näringar, såsom åkerbruk, bergshandtering, fabriker, handel, sjöfart etc. Det är just med dessa bevis Ins. här ofvan tror sig hafva öfverbevisat Biet om dess misstag i afseende på de förmodade verkningarna af ett friare tullsystem. Vidare omnämnes en tilltagande fattigdom såsom grundad: För detta olycksbådande ondasöker man hvälfva skulden på regeringen, heter det. Så vidt Ins, kunnat förstå, är detta Biets påstiende ogrundadt; men då regeringen i det längsta tyckts vilja förneka den verkliga tillvaron af detta onda, torde det ej vara så underligt, att de, som sökt bevisa den, också under tiden vist tänderna mot en kontrapsrt, som ej ville antaga några skäl och käckt förnekade ett gifvet och obestrideligt faktum, som låg i öppen dag för hvar och en som blott ville se. Det säges vidare, att man förnekar regeringen all förtjenst af det goda, som under dess styrelse timat, men deremot tillskrifves den skulden till allt det onda. I någon mån synes denna anmärkning Ins. grundad; men Ins. tror, att det är en naturlig följd, då någon vill sig till godo i kredit uppföra allt det goda, som händt, händer och skall hända, att det onda då också uppföres i debet. A ena sidan har allt det goda påståtts vara regeriagens förtjenst: så har saken börjats; men då har detta å andra sidan bestridts under åberopandet af la force des choses) — och månne man häri haft så alldeles orält? Under stridens hetta bar man visat hvaranna tänderna och velat påbörda hvarann skulden till allt det onda, ty det är ju i sanning icke blott å ena sidan detta sker, utan skulden till allt det onda tillvites lika käckt oppositionen å andra sidan, som den å den ena tillvites regeringen; derpå är sjelfva denma Biets artikel ett. ovedersägligt bevis, ty bär anföres med förtrytelse, att karforderliga medel att mota fattigdomen icke blifvit, och sannolikt icke heller vid denna riksdag blifva regeringen öfverlemnade, hvars ändamålsenliga bruk af de med knapphet beviljade anslagen det småaktiga misstroendet försvårat och försvårar. När har rereringen begärt sådana medel? Folket skattar således ännu för litet, enligt Biets åsigt; det är hela orsaken till fattigdomen! Tvärtom tror Ins. just det vara ändamålsenligaste medlet mot fattigdomen, att man åtminstone till en början låter den fattige behålla det lilla ban har, och icke genom tryckande skatter bringar honom tilltiggarstafven. Hvem må nu anses mer villande till fattigdomen: regeringen som ständigt framkommit med fordringar på förökade anslag, eller oppositionen, som ständigt yrkat sparsamhet, hushållsamhet, inskränkning, dervid just hänvisande på fattigdomen och åberopande folkets stora behof af lindring, derest icke all. män utarmning skulle följa. I hvad fall som