Aftonbladet – 24 april 1840, sida 1

de kostnader som bluivit nediagde icke biott 1 penningar utan i arbete, forskningar och snille, med illa tryckningar, granskningsåtgärder och tabläers ipprättande, är, att vi någonsin skola få en ny lag; om pluraliteten af nationen, om regeringen sjelf ernot att de nya förslagen äfven med de partiella brister som möjligen kunde förefinnas i dctalerne, likväl i hufvudsaken äga ett afgjordt föreräde, så hemställde han, om det vore skäl att nu lröja längre å ständernas sida, om de icke åtminstone böra göra hvad de för sin del kunna, för att xomma till ett önskadt mål: det skulle härigenom visa sig för alla dem, som icke redan insett det, att felet icke låg hos ständerne, om nationen ännn längre skulle blifva i saknad af en bland simma längst och lifligast önskade reformer och den som kanske mer än de fleste, vore af behofvet påkallad, hvilket synnerhet vore fallet med kriminallagen. Ienli het härmed anhöll talaren, att få, jemte remiss af den nåd. skrifvelsen till Lagutskottet, såsom tillägg till den förut i Bondeständet väckta motionen föreslå, 2tt R. Ständer målte, för sin del, antaga de nya lagförslagen, men med bifogande af det vikor att de icke skulle sättas i verket förrän med slutet af det är, då nästa Riksdag inträffar. Detta uppskof vore nödvändigt för vidtagande af åtshillige förberedande anstalter i hänseende till en ny organisation af domstolarne m. m. Härigenom underlättades äfven möjligheten för regeringen alt vid denna riksdag lemna sitt bifall åt ständernas beslut, om den verkligen önskade saken. Sjelfva hufvudarbetet vore då undangjordt och reg. kunde hafva god tid intill nästa riksdag, att då framställa motpropositioner om indringar i de delar af den nya lagen, som den kunde anse bristfälliga. Talaren ansåg sig böra fästa uppmärksamheten på den olika fördelaktiga ställning, som härigenom uppstod, då man endast behöfde undantagsvis pröfva vissa särskilda delar, men redan hade vunnit sjelfva hufvudsaken. Hr Dalman, W. F., instämde med den siste talaren i den önskan, att LagUtskottet måtte anmodas inkomma med utlåtande öfver kriminallagförslaget, men fann vid civillagförslagets antagande denna riksdag åtskilliga betänkligheter, och ansåg dessutom säkert, att någen sanktion denna gången icke komme at. af regeringen beviljas, Frågan om kriminallagförslaget ville Tal. nu väcka såsom serskild motion. Denne har sedermera blifvit skriftligen utvecklad och inlemmad på Ridd. och Adelns bord, och den vi anse oss böra här nedan meddela. Jag föreslår, att Lagutskottet måtte till Rikets Stäinder inkomma med utlåtande, huruvida icke hela det aff. d. Lagkommitten afgifna förslag till Allmän Kriminallag, eller åtminstone den delen deraf, som innefattas i förslaget till Straffbalk, må kunna af Rikets Stander vid denna Riksdag i sin helhet antagas och till Kengl. Maj:ts sanktion öfverlemnas, med underdånig anhållan, att, i händelse Kongl. Maj:t icke skulle kunna medhinna att vid innevar nde Riksdag ingå i pröfning afdet nya Kriminal. lagförslagets alla delar, Kongl Maj:t åtminstone måtte meddela BR. Ständer den nådiga försäkran, att en fullständig Kontrapreposition i ämnet kommer att vid början af en snart förväntande Riksdag till R. Ständer öfverlemnås. Jag varsnar ganska väl det skrik, som skall från flera håll höjas mot ett antagande, snart sagdt per acelamationem, af ett helt nytt straffsyståm; jag inser äfven, att med de nya mera ändamålsenliga methoder för byggnad af straff-fängelser, som under de sednare åren blifvit utvecklade, möjligen åtskilliga förändringar, isynnerhet i afseende å gradationen utaf deaf Lagkommitten föreslagna straffbestämmelser torde blifva nödiga — och jag har från dessa omständigheter härledt min tvekan, att Reg. vid denna Riksdag torde, lemna sin sanktion å det nya Kriminallagförslaget i dess oförändrade skick; men jag fäster å andra sidan en stor konslitulionel vigt dervid, att RB. Ständer icke helt fromt åtnöja sig med de förevändningar till uppskof, hvarmed Reg. Riksdag efter Riksdag afspisar Representationen, Ett af landets angelägnaste behof är otvifveligen det att erhålla: ett förbättradt straffoch fängelsesystem, och det är R. Ständers pligt att uttrycka detta behof genom begagnande af silt Lagstiftnings initiativ, dervid R. Ständer, efter min tanka, icke kunna anses begå någon oförsigtighet, om de gifva ett förtroende votum åt Lagkommittens arbete, hvars hufvudgruuder öfverensstämma med den af folkrepresentationen i Brödrariket, likaledes snart sagdt med acclamation, antagna nya Kriminallagstiftning, och hvars möjliga misstag 1 detaljerna vid en blifvande Riksdag lätt kunna rättas, helst om R. Ständer besluta någon viss tidinnan den nya Lagen får promulgeras till efterlefnad. Väl invänder man, att de materiella arrangementerna af fängelsebyggnader e. ovilkorligen böra föregå antagande af ett på fängelsestraff byggdt straffsystem: jag tror dock alldeles motsatsen och anser beslutet om den såsom princip riktiga Lagens antagande just vara den kraftigaste häfstång och innebära ett slags tvingande nödvändighet att sedermera destomer skyndsamt och nitiskt tillvägabringa de materiella medlen för Lagens sättande i verket, då deremot en isolerad proposition om anslag af medel till stora företag, utan att man ännu med säkerhet vet, efter hvilket system de komme att användas eller om det ändamål, som dermed åsyftas, någonsin vinnes, sannolikt skall finna ej så få röster emot sig, serdeles inom en Repre entation, som varit vand att så ofta se sig gäckad i sin förhoppning att genom beviljande af matcriella medel vinna någon idecl reform. Jag föreställer mig således, att det väl skulle kunna försökas, att en gång låta iddterna gå i spetsen. Friherre Boije, Ludvig, upptog till besvarande det klander, som de siste talarne riktat emot den nya kommitteen, och sökte redogöra för dess uppfattning af sitt uppdrag. Skiljaktigheterne emellan det nya lagförslaget och den gamla lagen borde nödvändigt uppställas så, att de kunde leda till lättnad vid afgörandet hos Ständerne, och han insåg då ej huru det kunnat blifva kortare. Man bade anmärkt, at kommitteens ledamöter arbetat hvar efter sin method. Till svar bävpå sökte Tal. visa, att förordnandet för kommittcen icke bundit dess arbetssätt vid något annat än de hufvudsakliga föreskrifter Bik. Ständers begäran innehållit. Att Frih., sedan han arbetat gemensamt med de öfriga ledamöterne, jemväl uppställt en serskild method, och efter densamma författat ett arbete på egen n:59o trodde han. eikunna klandras mera än att