Aftonbladet – 23 april 1840, sida 2

RAR Ee VI nå rn AIR kd IMIURANR Vaa UUlUder med sina mörka ögon och det runda anIsigtet infattadt i tvenne slätstrukns, glänsande svarta hårbenor, är ett så komplett Fransyskt barn, som om man hade lifslefvsinde raturen för sig; och den vackra hustrun med sin duk som en bindel om hufvudet, och monsieur sjelf Ji de loggslitna sammetsbyxorna och pipan i mund! Intet drag är här på måfö, det är renhet, samvetsgrannhet, säkerhet. Hr W., som på sednare tiderna nästan uteslutande slogit sig på vinterlandskap, i hvilken genro hu ock gjort sin lycka i Frankrike, har i datta stycke behandlat en annan, som mera är Hr Ekmans, och med lika framgång. Det hinger så ihop, att Hr W. är en ung man med verkligt geni; med denna egenskap är man i ståad till mycket, som för andra vore ogörligt, också skall han förmodligen icke, åtminstone aldrig fullkomligt, misslyckas i någonting, hvsd specialitet eller sida af konsten det kan falla honom in att lägga sig ombord med. Jag måste likväl bekänna, att den andra tafla, Hr W. på denna exposition har någonstädes uppsatt, ett alandskap med kreatur,, förefaller mig sköligen obetydlig; dess himmel synes mig till och med falsk och maniererad; jag vill icke tro, att dermed skall vara menadt precist sommar, men den har för mycket snö, redan för att vara höst. Några stycken af Ringdahl böra noteras bland expositionens bästa. Hans cRebecka vid brunnen, har, såsom akademiens prisämne för året, blifvit belönad med det större målningsstipendium, och härmed har blott rättvisa vederfarits den unga artisten. Figurer väl tecknade, enkelt och naturligt, vackra och naiva qvinnoansigten, flärdfrihbet och harmoni i koloiiterna, en väl attrapperad Österländsk karakter i landskapet, — en enformig slätt med några palmer, en violett bergsrygg till bakgrund, en soltorr och dammande luft, — se der de egenskaper, som göra Hr R:s tafia förtjent af synnerlig uppmärksambet! En föreställning må göras mot stenbrunnen, som presenierir sig bakom hufvudfigurerns; dessa väldiga klaopperstenar, upplagda i en krets, är Hr BR. verkliigen säker på att det är sten? Hafva de icke jett visst tycke af kulört vax eller dylikt! Fårgen, må göral man anträffar sten af. denna Lårg och den öfverensstämmer med det öfriga, men det är alltför glatt, det är rulladt som bullar mellan bänderrma. En observation tilll Har icke Hr R. här onvändt något för mycket blått i sina rfleter på figurernes bara partier? Rebeckas hals och arm, äfvensom tjenarens ben se verkligen litet frostbitna ut; man får vara varsam och sparsam med dylikt. . .. Eno annan liten tafla af Hr R. föreställer cbharn som fiskan. Ena vacker bit! Samma rena teckning, samma enkla och harmoniska färgeffekter! Hr R. är icke af dem, som älska att frappera genom braskande kontraster och intressera genom detaljer och småkrafs, ban söker snarare konsten att göra mycket med litet, hvilket är en syllsynt och aktningsvärd konst; här gäller blott att veta bevaka sig, för att icke falla ner i det torftiga och platta, och men kan ingalanda skylla Hr R. för något sådant. Hans små fiskare på denna förevarande tafian kunde behöfva litet rörlighet i fysionomisrna, eller hvad menar ni? De synas mig sköta sina metspön med nästan nog engelskt fiskar-slfvar; se de icke begrundande och tysta ut som små veritabla filosofer? De arraa barnen! . .. Hr R. har här också en aSkärgårdsscen,, några karlar, som sätta en båt i sjön. Den uppväser icke fullt de föregående. Det är att anmärka mot både himmelen och vattnet. Hr RB. lrages ännu i viss grad med en olat, som är le flesta nybörjares och ofta hänger envist uti, len, att lägga för mycket hvitt i sina färger. Detta är något som gäller hans taflor i sllmänhet. Se der en vy af cAlmarestäke och segellelen till Upsala, utaf tWetterling! Hr W. är en artist med kända och erkända förtjenster, synnerligsst som teeknare och i aquarell; landskopsgenren är likväl måhända icke i allmänbet 1et fält, der han visar sig fördelaktigast. Den örhanden varande oljefärgstaflan skulle imedertid vara en ganska vacker, så vida der funes litet mera ljus. Såge man icke den Jjuslåa bimlen och slagskuggorna på marken, vore nan, som det nu är, färdig att tro det vara ågot slags underlig natt, så är allting brunt, ch grått och skumt. Det är som man kikade senom ett sotadt glas; man vet hur detta förtäller. En artist bör icke se sin verld i så nörka färger! Af Hr Berger sitter här en liten tafla i olja, öreställanda aDrottningholms slott från sjöidan. Den är icke i Hr B:s vanliga stil och irg; den har något småpetigt eller hvad man kulle kalla sippty, och eger ett visst tycke f målning på porslin. Men detta hindrar den agalunda att vara på sitt sätt rätt vacker; attnet är hra hållet i karakteren af en somKK FL Sr FA så RR Pa LR