Aftonbladet – 23 april 1840, sida 2

RN ARE ARR Arn kär ror ment, en underbart utstickande näsa och et ) par i pannan uppdragna ögonbryn? — doÅh mina damer! det är i sannisg något exaggereIradt, det skall vara vår utmärkta Hartmansi dorffp, — Så? detta är den förträflige Hart mansdorff? . .... Låtom oss tränga oss litet närmare in på denna tafla, som, enligt den gamla frun, är så , charmant! Det är porträtterna, som skol: gifva den sitt intresse, men, min gud, hvilka porträtter! Eller är det endast Hr Hartmans, dorff, som blifvit så olyckligt karrikerad? Arc icke snarare de fleste i mer eller mindre mår lunder samma fördömelse, ehuru de samtligen .Jega något, hvarpå man, detta oaktadt, känner ligen dem? Sjelfva hufvudfzuren, den furstliga ;brudgummen, är han det mindre än de öfriga? JOch sedan, hvilket fantastiskt skämt med allt .Ihvad perspektiv heter! Se till exempel dessa hoffruntimmer, som — märk det väl! — sitta Jhitom och nedanför ridderskspets och adelns , gradiner, men både genom mindre proportioner Joeh svagare färgtomer, låta den bakre planen på något obegripligt sätt stiga fram öfver dem, så latt den der herren med blåa fysionomien, som lärer vara Cronhbjelm, är ända inpå mig, men den Jåskådaren en hel bänklängd närmare, yttersta Idamen deremot stiger tillbaka och försvinner nästan som en luftbild! An koloriter! Har ni Rrågonsin sett till exempel ett hvitt siden I måladt på detta sätt? Ar detta glans? Kallas det icke rättare genomskinligt? Och hafva icke alla de der figurerna i hvita sidenkostymer, med H. M. Konungen i spetsen, en viss likhet till färgen med dessa små sköra glaskarlar, som konst-glasblåsare förfärdiga till leksaker och kuriositeter? Denna tafla, den är då af någon nybörjare? Tvertom! den är af en Akademiens Professor, som länge hållit på att sluta. Man skall kanI:ske säga, att Hr Krafft, för de bättre saker han tillförene gjort, har anspråk på skonsamhet från Irecensenternas sida med vissa hans möjliga ålderdomsvagheter. Detta är en princip, som innebär någonting vådligt. Garsla firmor äro gudbevars ett högst aktoingsvärdt ting, och det finnes de, för hvilka man måste slå näsan i golivet; men månne icke i alla fall sak bör få gälla ett grand mera än namn? Jag har här en tafia framfor mig, don är gjord i dag, må den då vara bemfallen under dagens dom; hvad har jag här med några antecedentia att skaffa? Hr K. bar gifvit sig i leken, så må han leken tåla. Visst är, att något nytt lif inom vår skröpliga konstakademi och hela vår artistiska verld ej står att tänka på, så länge det för några namns skull prutas på rättvisan och kritiken ger sitt samvete sockerpullor, för att muta det till koncessioner. Det är i synnerhet för uppmuntran och påstötning af våra yngre artister, hos hvilka i allmänhet röjes så litet sjelfständigbet och mod att ge sig ut på egen band, och i stället en vana att alltid hålla i kjorteln af någon verklig ellep inbillad auktoritet, som det är af vigt, att, i fall, som det närvarande, föra ett mindre tvetydigt och förbehållsamt språk, blåsa litet på illusionerna och visa halten af koteriernas averba magistrin. Hr Kraffts tafla är alltså . . . . . men lika godt! Eller hur? har jag icke rätt, min nådigaste? ..... Lätom oss gå vidare! Här hafva vi fyra taflor af Ekman. Af dessa är kanske, strängt taget, hans agumma vid bibeln den förnämsta. Betrakta! är hon icke präktig, den gamla hedersmadamen med sin välvilliga och snusförnuftiga uppsyn, hvilande sig efter lektyren i sin beqväma och uråldriga länstol? Mina barn! — tyckes hon säga, — bibeln är just en förträff-. lig bok; den skulle ni sätta er ner och studera, liksom jag, i stället för tidningar och romaner, som icke lära er något för er salighet! Åtskilliga secessoirer på denna tafia äro uterbetade med en ytterst talangfull pensel, och det bela utmärker sig för harmoni och enhet, en egenskap, hvsrom vira artister i allmänhet ega föga kinnedom eller lägga sig litet vinn. På bans ena interieur, föreställandå cn holländsk skepparfamilj,, kan ett och annat vara att anmärka mot vissa af figurerna; hustrun,: som silter och tvättar barnet, äfvensom flckan, som ligger på knä nedanför henne, äro icke: fullkoroligt lyckade, deras ansigten sakna na-); turlig färg och synas kluddade, det är icke rent spel. Mannen, som stoppar sin pipa, är bättre, 3 oldtmodern likaledes, Och sjelfva rummet, trap-t pan, som längst borta i ena hörnet leder upp s Z ill en annan våning, hela luften och tonen i venstra hälften af taflan äro förträffligt hållna partier; de andas någonting af de Holländska nästarne. De tvenne små aflickorna, lekande lf ned blommor,, — en annan Holländsk inte-s jeur, — äro en naiv och intagande komposi-lf ion; äfven dessa ansigten äro likväl icke helts a I V Yr ch hållet natur, de äro vackra i sig sjelfva, nen en smula kolorerade. Deremot gäller i vad, som blifvit sagdt om utarbetandet af aanacenirer. icke mindra här äm Hi I. Moe