Aftonbladet – 23 april 1840, sida 1

RI KS DAGEN. BONDESTANDET. Plenum den 4 dennes. (Forts. från J4 89.) Statsutskottets utlåtande 24 32, angående den lö. nereglering, som erfordras i följd af Statsrådets förändrade organisation, förekom nu till handläggning. Hans Janssons och Erik Norbergs yttranden haf. va förut blifvit i detta blad meddelade. Henrtik Andersson från Örebro län: Den som följt administrationens gång alltssdan det puvsrande statsskickets införande, skall finna, att vår hö. gre aristokrati, denna klass, som tyckes äga ett tysi privilegium på alla embeten af rang, inkomster betydenhet och inflytande, likväl skytt Statssckretcrare-befattningarna, ehuru inflytelserika dessa skul le kunna vara, och ait på 31 år, som de existerat. blott en anda högättad man (Grefve G. A. Mörner en kort tid innehaft en sådan. Man bade trott sig finna orsaken, dels i den möda och arbete, nämnde befattninger ej kunnat undgå att medförs, dels i den underlägsna rangen, som, på sitt sätt, ställde Statssekreterarne under Statsråden, dels i de ringare lönevilkoren. Nu har man undanröjt tvenne af hindren: man ha7 gjort dem lika i rang med de blott rådgifvande, till och med på sitt sätt höjt dem deröfver, och man bar genom införande af så kallada expeditienschefer, anvisat dem de skuldror på hvilka det egeatliga arbetet kan lastas. Det är terstår då blott att enslå ett högre lönebelopp, fö: att gifva platsen all den comfort och det behag, som gör honom lockande för en man af da högt beslägtade. Det fisnes då ingerting, som bör albålla en person med många anor, gällande relationer och goda tankar om sig sjelf, att tillegna sig ett departementschefs-embate, på samma sätt som men sett dem hittills tillegna sig alla statens embeten, och förvalta dem på det sätt, hvartill vi alla i 30 år varit vittnen. Departementschefen försummar icke qvartalernas ordexrtliga uppbärande, försummar troligen icke helles någon boffest, någon bjudning i den krets han tillhör; undandreager sig ej heller de lätta föredragningsärenderna; mom då något mål af kinkigare beskaffenhet förekommer, händer det honom möjligtvis att bli opasslig, att få enskilda angelägenheter, som nödga honom taga permission m. m.; och det blir då expeditionscehefon som får föredraga och bära ansvaret. Talaren uppkastar derefter sjelf den invändning, att detta beror :på embetsmannens individualitet, ehvad han är frälse eller ofrälse, men besvarar samma invändning med den frågan, hvarföre allt hittills ej vederbörligt qvalificerade personer blifvit valde till Statssekreterare och Rådgifvare-platserna? aHafva, frågar han, egrundlagarna lagt det ringaste hinder i vägen för sådana val? Hafya de icke tvertom uttryckligen anbefalli dem ? Och, fortfor han, om sådane val bittills icke skett, om den utnämnando viljans ynnest i 30 år råkat fösta sig vid, lindrigast sagdt, medelmåtter, hvilken garanti har man väl derför att de skola sko framdeles, liksom derna ynnest framdeles mer än förr vore bunden af några restriktioner, eller underkastad andra konsiderationer än sitt godifirnande? Om de nyligen skedda valen få anses som en måttstock på de efterföljande, så inger detta icke något serdsles hopp.