Aftonbladet – 22 april 1840, sida 1

RIKSDAGEN. PRESTESTÅNDET. Pienum den 26 Mars. f. m. 5:o Förslag till stadgande om lagtima riksdags återkomst på bestämd tid. Begeringsformen S 49. — Riksdagsordniagen A 2. Lektor Källgren ansåg så väl den gamla som den föreslagsa nya 9 innefatta mycken tvetydighet Och obestämdbet; frågade oss med orden chvart 5:e år) borde förstås det år, som infaller sedan jsarnt 4 år förflatit. från förra riksdagens början, eller det som bezynner sedan fulla 8 år derifrån gått till ända? Man hade ju sett dem någon gång till och med så förstås och tillämpade, att hela 6 åren åtgått emellan början af en föregående och en nästföljande riksdag. Finge första meningen ej antagas, tyckte tal. den gamla hellre böra tills vidare bibehållas. Prosten Säve anmärkte, att i grundlagen redan funnes stadgadt, att Rikets Stäsder skola hvart 5:e år sammanträda. Kunde ej nu föreslå, ett Rikets Ständer skola sammankomma hvart 3:dje år, mer fann nya förslaget leda till den fölid, att nästkommande lagtima riksmöte skulle uppskjutas urgefär 8 !, månad utöfrer de föreslagna 5 åren, räknade från den tid då den innevarande tog sin början. Tealaren afstyrkte derföre förslaget. Kontraktsprosten IHallb:ck talade för Ständernas sammanträde hvert 3:djo år ech deuna frågas bebandling i sammanhang med det nja representationsförslaget samt yttrade vidare, bland annat, hufvudsakligast, att grundlsgen förvarar representationen friheten att beräkna, hvilken tid som helst af en föregående riksdag för bestämmardet af den påföljandes början. Denna frihet betoges Ständerna genom den nya S, och om en riksdag räckte 4 !, år, skulle den följande komma att börjas blott 3 !, år efter den förras slut, hvilket tal, förmente skola väcka missnöje och yrkade derföra afslag. Biskop Holmström upplyste att förslaget tillkomj mit från vågre anmärkningar att Ständerna, med kRuvarande stadganden, möjligen endast hvart 6:2 år eller sednare skulle sämmeantomme, Tlareun före klargde att han icke mycket höll på det nya förslaget, och deri instämde Kentraktsprosten P. P. Svedelius och Prosten Lundblad. Dokter Agrell: fann en betänklighet deri att, i händelse sf en urtima riksdag kort föreden lagtima, representanterna ej hbunne omräljas före den sednareg början inträffat. Kontraktsprosten Hallström instämde med kontraktsprosten Hallbeck och tillade, att han ansåg förslagets entagande hinderligt för den förändring att Ständerna måtte sammankomma hvart tredje år. Uppå framställd proposition till bifall af den föreslagna förändringen, svarades nej! och var den sålunda afslagen. 7:0 Förslag till redaktionsförändring, angående stället för Riksdags hållande. Regeringsformens 50 . Riksdagsordningens 3 S. Prosten Säve: aNågra skäl för den föreslegna förändringen är jag icke i stård ati finna, men väl att den är i hög grad obestämd, och åtminstone ger anledning till och utrymme för godtycket. Det vore icke otänkbart, att en blifvanderegering, tvertemot Rikets Ständers Fallmäktiges i Banken och Rikegäldskontoret tillstyrkan, kunde fiona omständigheter, som gjorde förläggandet sf Riksdagen i någon annan sted än bufvugstaden både nödigt och nyttigt. Man minnes ännsu 4812 års Riksdag i Örebro; och jog tror ej, att med detla minne följer vågen längtan, att se Riksdagen förflyttad till lamdsorten. Då man rätteligen uigår från den synpunkten, ait Riksdagen skall bhöllag i rikets hufvudstad, anser jig ock, att inga andra omständigheter, än de i grundlagen resen befistliga, krig, pest, m. m. böra härifrån göra eu undantag. Jag finner såleces det pu gällande stadgandet bättre och bestämdare, samt yrkar derföre efslag å det nya.n Prosten Galne: acAtt Riksdagarne uti rikets hufvudstad bållag, hafva våra grundlagsstiftare ansatt såsom ett nästan oeftergifligt vilkor. Endast i det fall, att det är för Rikets Ständer omöjligt samt) för deras frihet och säkerhet vådligt, kan fråga uppstå om Riksdagens flyttsnie till någon lendsOrtstad. Det är ock naturligt, att de händelser, som skulle föranleda till ett annat val af riksdagsort, mäste vara oemotståndlig, när man känner, af huru stor vigt det är för frågors och ärenders rätta behandling, att nästan dagligen från kollegiers och andra embetsverk hemta nödiga upplysningar. Klagas nu, oaktadt denna lätta tillgång till offentliga personer och bandlingar, öfver riksdagarnes längd, så skulle, om annan ort valdes, man måhända få beklega sig öfver deras oändlighet. Mig synes således, att högloflige Konstitutionsutskottet iagt alltför liten vigt på de omständigheter, som kunna verka på Riksdagens flyttning från hufvudstaden, då det kan komma att bero af hvars och ens omdöme, huruvida omständigheterna äro synnerligen vigtiga eller icke. Det heter visserligen, att ingen regel är utan undantag; men blifva undantagen för många, så är ock regeln öfverflödig. Som jag förutser, att det skall blifva med mycken svårighet förknippadt, att rätt bestämma dessa omstämdigheters vigt; så, på det ingen ovisshet, intet bryderi må för denna orsak skull uppkomma, anser jag mig pligtig, att afslå den föreslagne förändringen af ofvannämnde grundlags g. Kontraktsprosten Hallström ansåg sig böra upplysa, att den föreslagna förändringen icke tillkommit på grund ef Kongl. preposition i ämnet, utar af enskild motion. Tslaren ville deraf draga den slutsats, att förändringen icke vore af behofvet påkallad, och då dem derjemto alltid blefve i flera fall svår att rätt tillämpa till allmän belåtenhet, tillstyrkte Talaren afslag å densamma. l Biskop Hedren ville upplygsa, att Riksdagens förflyttande till Örebro år 1812 var vålladt ej af någon I