Hans Maj:st Konuogen, huru det otvifvelarig skulle leda till ökadt förtroende och en önskvärd öfverenstämmelse emellan de bagge Statsmakterna om Kongl. Maj:st täcktes läta ofördröjeligen orga nisera Stats Rådst i den fosterländska anda, som nationen förväntar, samt låta de, under vilkorer af de årligganden, som 4823 års ständers beslu innefatiar, antegne förvaltnings cheferna utarbet: det fullständiga förs!sg till reglering af statsdepartementens tjenstemannastater som Rikstas Stånder an. so sig icke kunna umbära vid det definitifva bestämmendet af anslagen för dessa departementer. Jag anhåller om återemiss sf stats utskottets utlåtands JG 32. Grefve C. H. Anckarsvärds anförande på Riddarhuset. Vid Statsutskottets nu under öfverläggning varande betänkande, JV 32, anhåller äfven jag, att få vidfoga några anmärkningar. Jag underkänner ingalunda den uti Utskottets betänkande uttryckta grundsats, i afseende å inrättande af boningsrum för Departementscheferne, i förening med nödigt utrymme för sjelfva embetsverkens inrymmande inom samma lokaler; och jag skulle härtill vilja lägga, att jag anser, såsom i bögsta matto ändamålsenligt, om det oundgängligaste husgerådet för departementschefsvåningarne äfvenväl af staten bekostades, ej mindre första uppsättningen, än det framtida underhållet, i anseende till den flyttbara fot, på hvilken en Departementschef alltid bör ansa sig komma att stå; när jag icke kan föreställa mig, att inom vårt land Departementsehefer eller Konungens rådgifvare i allmänhet alitför länge kunna komma att fortfarande bibehålla deras platser, när deras öfvertygelse om rikets sannskyldiga nytta kommer i strid med beslutanderätten inom Konungens konselj, eiler når styselsesystemet af folkets ombud icke godkännes eller understödjes. Jag hoppas, att vi för alltid tillryggalagt den tid, som sett en 30:årig minister-personal, uti en oafbruten besittning af embetet, utan att af det allmänna förtroendet eller af den allmänna belitenheten hafva varit uppburen. Jag vill visserligen uti den nya departementalstyrelsen se en gryning, åtminstone till en ändamålsenligare form för styrelsebestyrets utöfaing, och det är möjligt, att äfven jag blifvit så bstagen af det första steget till reform iaom vårt land, ett jag i glädjen obetingadt beviljat allt, om jag seit den nya ministörbildaingen förete något tecken till grundsatsen, att en minister uti ett kenstitutionelt iand ovilkorligen bör utgå från en, emellan de utktorade personerne på förhand ingingen öfverenskommelse om de större och förnämsta styrelseprinciperne, hvarefter de sinsemelian beslutat sig att handla, i motsats till det system, som egt rum, i fall detta ådragit sig folkets och dess ombuds underkännande. Jag måtte öppet bekänna, att, såsom nu ställningarne visa sig för mig, så lemna de, åtminstone icke för ögonblicket, några anledningar till tillfredsställelse. — Detta enstaka inträdande uti ministeren ådagalägger ingen början till något nytt, utan blott en fortsättning af det gamla, hvars 30:åriga verkningar obestridligen varit, att Sverge uti stigande bestämdt står tillbaka, icke allenast för de genom klimatförhållanden och mnaturförmåner mera lyckligt gynnade europeiska länder, men i jemförelse till brödrafolket, som under skydd af sin friska statsförfattning oemotsägligen förgvisat statsoch styrelseformernas inverkan på landets trefnad och förkofran, utveckling och belåtenhet. Med den fullkomligaste högaktning för den bittills till den nya ministerbildningen närande personal, vill den likväl för mig visa sig utan allt sammanhang med de nu mera erforderbge grundsatserne8 för en ministörkombination. Det var 4809 ett oundvikligt ondt, att utbildningen och hamdbafvamdet af det nya statsskicket ej kunde anförtros åt andra, än den gamla tidens folk, med deras förkärlek för sina ungdomsminnen och deras fördomar och vanor från en försvunnen tid, och hvarvid den nya tiden fått vidkännas de många hinder för sin utveckling, som understundom gjort henne så modfälld, och som genom ett längre fortfarande kunnat bringa den till oro. Jag har härmed velat antyda min bestämda öfvertygelse, att nu mera ingenting är mera olämpligt, än att uti en ministörkombinstion införa den gamla tidens folk; sådant behöfves icke mera; ty den, som uppmått 40 års ålder och till och med något derutöfver, är under det konstitutionella samhällsskicket uppfostrad. Det faller honom icke in, att läsa grundlagen så, att Konungen eger allena styra riket, ty han läser otvunget till punkt, och ifrågasätter aldrig, att allenastyrandet kan förstås annorlunda, än på sätt grundlagen bokstafligen föreskrifver. Sedan en yngre generation är uppvuxen och till mogen ålder kommen, synes det mig mindre väl betänki, när man, utan allt slags sammanhang och utan all öfverenskommelse, de nya ministrarne emellan, uti ministeren inplockar 60:årige män, för att såmedelst låta den yngro och kraftfullare ekickligheten åldras till en förslönd användbarhet, som med sällsynta undantag blifver följden af åsidoställandet under den kraftfullaste tiden för en vanlig menniskoålder. Jag döljer icke, att jag under nu för handen varande förhållanden hade önskat se en hel, på en gång, gerom ömsesidig underbandling bildad ministår. Jag hade önskat fiona denna ministår från