sig redo för vigten af det ändamål man sökt med hans underskrift befrämja och som secdermera, med uteslutande af andras pröfning coch rätt att yttra sig, blifvit framställdt såsom chela korpsens önskan. En på sådan väg tillckommen framställning anser Ins. kunna utan cöfverdrift kallas olämplig, och han tror den cicke blifva det mindre, om det skulle kunna xvisas, att den utnämnde befälhafvaren sjelf dercati varit medverkande. Det skulie, menar Ins. d sådan händelsa blifva för den utgämnde ett af politiken föreskrifvet råd att resigaera.n Af den andra uppsatsen meddelas här nedan öljande utdrag: a Det har intill denna stund varit en grundsats, unlerstödd lika mycket af rättsbegrepp, som lag, att en var väl kan tala och handla uti egen sak och egne an;elägenheter, men icke utan uppdrag, i frågor som ingå andras rätt och hvad dermed äger gemenskap. Försöket af några individer utaf Stockholms Borserskap, att, genom en underdånig petition till Konungen, åstadkomma en omstörtning af nuvarande förhållanden grundade på ett frivilligt medgifvande å ena sidan, emot vilkor, sanktionerade å den andra sidan, kan leda derhän, att rättigheter, gällande för hela Borgerskapet, skulle tillintetgöras, och förvandlas endast till skyldigheter och utgifter. Derföre väckte saken genast delade åsigter, samt förvåning och förtrytelse hos många, och de flesta jfyverensstämde deruti, att om än förslaget möjligen vore förtjent af uppmärksamhet, borde dock Borgerskapet höras och få tillfälle yttra sig i en fråga, så inyverkande på dess ställning och rättigheter. Besinnar man nu petitionens ändamål, att en Kapiten vid Lifbeväringen, om än med Majors värdighet, skulle förordnas till ständig Chef för en korps, som efter sitt frivilliga åtagande ej sammanträder till tjenstgöring i annan händelse, än i krigstid och, derest hufvudstaden är i saknad af garnison, och då Borgerskapet har rätt att sjelf välja sitt befäl, så framträder bär en nog skarp motsatts emellan den ständiga Chefen och den mest tillfälliga af alla korpser, och somy tilläfvensyrs, ej kan på lifstiden komma i fråga till tjenstgöring. Man skall då lätt finna, att petitionen möjligen torde åsyfta ingenting mindre än att igensopa spåret af den ursprungliga tillkomsten utaf Borgerskapets åtagande och vilkoren för detsamma, hvilket en gång förändradt, snart sagdt ovilkorligen allt jemt mäste reformeras, så vida man ej tror sig kunma vinna något ändamål med en ständig Chef, utan manskap, som kan befallas. Är det vidare troligt, att denne nya Chef, hvars åligganden äro lika outvecklade, som den verksamhet han skall hafva, och den nytta han kan åstadkomma, framgent kan vilja tjena utan lön? cAf det ständiga Chefskapet synes äfven följa behofvet af Adjutanter och Chefs-expedition m. m. Skola nu dessa kostnader utgå af statens medel, så måste saken vara förtjent af Riksens Höglofl. Stönders uppmärksamhet. Eller skola de komma att ensamt betunga Borgerskapet i Stockholm, som lika med Sveriges öfrige innevånare deltager i beväringen, och derigenom uppfyller den medborgerliga pligten att försvara Fäderneslandet, och dertill får vidkännas dryga inqvarteringskostnader? I detta sednare fallet skulle Stockholms Borgerskap få en ny, opåräknad, i lagarne ej stadgad utskyld, som icke någon annan korporation i riket vidkännes, men hvars tyngd hufvudsakligen skulle trycka handtyerkaren och den mindre bemedlade, hvars idoghet knappt nog afkastar dagligt bröd. Det är af denna anledning, som Stockholms Borgerskap hoppas få bibehålla de rättigheter, som stå i ett oskiljaktigt samband med deras frivilliga och sillade erbjudande, att i krig och då hufvudstaden ir i saknad af garnison, uppträda till dess försvar, under eget, af dem sjelfve valdt eller af H. Maj:t nåder, på korpsens, icke några individers deribland begäran förordnadt befäl,