Aftonbladet – 7 april 1840, sida 2

11f NOSenqvists aniorande, via hvilket vi , knappt torde böra anmärka, att red. ej kan y gilla de omotiverade anfallen på afl. exellensen JAdlersparres motiver, lyder som följer: b Talaren fäste först uppmärksamheten derpå att R. Ständer, som nu för sjette gången under en trettioårig fred voro samlade, jemt mötas af regeringens fordran på ökade anslag, ofta af den art, att I hvarken rättighet, billighet eller behof tala för dem. nen om anslag till pension åt Fru Grevinnan AdJlersparre, och derföre undersöka huruvida detta voIxe af billighet eller behof påkalladt. Grefve Adlersparre uppträdde sora Öfverstelöjtnant under 1808 års fälttåg, kom 1809 till Stockholm i spetsen för en revolutionsarme; låg der som chef för samma armfå, under då pågående riksdag, i hvilIken han, understödd af sina bajonetter, utgjorde själen; blef efter densammas slut och sedan revolutionen för honom åtminstone lyckligt aflupit, Statsråd, Landshöfding i ett af rikets mest lucrativa läs, och Exellens. Om nu i bans omstörtning af varande besvurne förhållanden låg någon direct förtjenst, tyckes han således redan i lifstiden derföre hafva uppburit tillräcklig helöning, synnerligast som han alltsedan revolutionens början derjemte lefde i rätt goda ekonomiska förhållanden, och det dessutom ännu är oafgjordt om det kära fäderneslandet vann så serdeles på hans utförda verk, Att det åtminstone icke var eller blef något mästerverk derpå lemnar oss alla delar af förvaltningen tyvärr dageliga bevis. cBetraktar man nu derjemte motiverna till hans företag, så är mycken anledning till den förmodan att älven hos honom den beqvämliga taburetten stod i första rummet, om ock möjligtvis fosterlandskänslan i det andra; han hade eljest, om hans meddenna art ville talaren föra Kongl. propositioborgerliga dygd varit fullkomligen ren, efter slutadt verk återvändt till privatlifvet, utan att eftersträfva eller ens emottaga någon ovanlig utmärkelse, nöjd med den belöning han, om uppsåtet varit rent, borde äga i egen tillfredsställelse, och, om företaget var gagneligt, ovilkorligen skulle finna: i tacksamma landsmäns högaktning. — Nu spelade han blott ett högt spel och vann; — men han tog riktigt ut sin. vinst och hvarje efterräkning har således ingen billighet för sig. — Desse mina åsigter oaktadt skulle jag ändå, om Grefvinnan Adlersvarre vore i bekymmersama omständigheter, med min röst understödja propositionen. Men den, som har en betydlig landtgård, som om vintern kan lefva i hufvudstaden bland la baute vole samt för sitt nöje tillbringar en del af året i verldens mest lysande hufvudstad, den är icke behöfvande, och icke ett öre af mina torfiiga landsmäns ännu ej medtagne egendom tillåter mig således mitt samvete att för det ifrågavarande ändamålet använda, utan får jag till den gjorde propositionen för min del uttala ett allvarligt Nej; lika litet fruktande om missljudet deraf tränger genom detta palats till ett annat, som det kanske är andra angeläget att samma ord i-:andra frågor väl må höras. Hvarje sann fosterlandsvän, hvar och en som rätt inser nödvändigheten att åtminstone icke öka våra utgifter, om de ty värr icke som idet behöfdes, för närvarande kunna minskas; — hvar och en som rätt känner värdet af hvarje enda riksdaler, tagen från den som sjelf mer än väl behöfver den, måste vara af samma tanka med mig, och jag hoppas således att jag denna gång icke förgäfves höjdt min röst. Ar Petrs anförande, som ifrån det förra skiljes hufvudsakligast genom den i början förekommande anmärkningen, att Regeringen icke, som sig bordt, gifvit Ständerna behöflig lednieg i denna sak, genom att sjelf utveckla beskaf-. fenheten af afl. grefve Adlersparres förtjenster följer härefter: i aMan hade väntat att se denna Kongi. proposition annorledes motiverad. Det gör icke tillfyllest alt säga, det framlidne Grefve Adlersparre ägt synnerliga förtjenster af fäderneslandet. Man vill äfskattar och bedömer dessa förtjenster. För min !I lel vet jag föga något tillfredsställande derom, ty att. Grefve Adlersparre, vid ett tillfälle år 1809, ha10 satt sig i spetsen för den så kallade vestra armåen, hvilken anlända till Stockholm sedan Gustaf! IV Adolf, såsom en följd af Grefve Adlercreutzs! personliga mod redan var, utan blodsutgjntelse, af-4 satt, anser jag mig så mycket mindre berättigad, , att räkna Grefve Adlersparre till ära ech förtjenst, iom bemälde Grefve, efter statshvälfningen, mig veterligen, aldrig vidtagit något enda på fådernesandets båtnad syftande steg, som kunnat, hvad ho-l om beträffar, lemna nöjaktig förklaringsgrund,l ivarföre Grefven låtit bruka sig till chef för en,l, not sin lagliga öfverhet, upprorisk trupp. Revoutionen borde väl hafva haft något annat syftemål, in att skapa nya missförhållanden i Sveriges statskick, grundlägga ett statens märg och must förtörande militärvälde, bilda högre byräkratiska an-e pråk, gynna kastintressen, gifva näring åt stats-m ;x och paralysera en dervid danad konstitution, om ännu efter 30 års förlopp, icke kunnat blifva n sanning, men Grefve Adlersparre har, med elr utan afsigt, såsom mig synes, lemnat tillfället ) k begagnadt, att för sitt fädernesland uträtta det ä oda, som otvifvelaktigt kunnat år 1309 tillvägakK ringas. Att han sjelf derefier lät belöna sig med ett blått band — samt excellenstitel, må ingainda anses utgöra bevis på tjenster — gjorda ät D derneslandst, ty medborgarens belöning bör icke im kas i flärdens och fåfängans utmärkelser. Jag se skar utredning af dessa fosterländska förtjenster, m omförmälas uti nu ifrågavarande af Hr Mune kontrasignerade Kongl. proposition. — Jag önar finna dem nöjaksigt förklarade och hvilande . oomkullstötlig historisk grund. Bibringas mig m tigenom en annan erfarenhet, än den jag i detta; UU nu äger, så är jag lika villig som pligtig att rutinnan göra framlidne Grefve Adlersparres min-? full rättvisa! För öfrigt anser jag jemväl böra di iförlitligt utrönas, om Grefve Adlersparres enkaso h barn befinna sig i torftiga omständigheter och et ruvida af sådan anledning denna familj äritryc-lta nde behof af statens bjelp — ett förhållande, som slimänhet borde vid pensionsansökningar laglik89 itigt styrkas, såsom ett conditio sine qua non.; de ER