Aftonbladet – 28 mars 1840, sida 2

KCOIL bill LaSUlSkULICL DIIivis OIVCPICIOHAaAU IFragall,: buruvida den emot beskrifven form tillkomna författningen borde upphäfvas eller genom Rikets Ständers godkännande vinna helgd af lag. Grefven hade hört missnöje tillkännagifvas på ett sätt, som ej öfverensstämde med Husets värdighet. Att tillkännagifva sina opinioner genom stampande, vore ett åsidosättä det alfvar, som borde råda inom en lagstiftande församling. Men bords der icke rådfråga sina känslor; det vore mera förnuftet, hvartill man borde vädja. Hr RIBBING, ARVID. Det vore verkligen med uppoffring af personliga förhållanden, som han uppträdde för att på det högsta uttrycka sitt ogillande af alla personliga anfall. Men hade hört talas om hufvuder, som kunde sväfva i fara, om ordföranden i KonstitutionsUtskottet uppträdde såsom anförare och chef för de missnöjde. Ingen vore berättigad att döma om personers inre och motiverna för de-: ras förhållanden. — I afseende på sjelfva saken ville Talaren vara kort. Han finge förklara, att ban ej kunde finna, att den ifrågavarande lagen tillkommit i den ordning, Regeringsformen stadgar för stiftande af så väl eivilsom kriminal-lag. Det vore omöjligt för honom att fästa det begrepp vid Ständernas begäran, att Konungen måtte vidtaga erforderliga åtgärder för att hindra f. d. Kongl. familjen att beträda rikets gränser, att Regeringsmakten derigenom blifvit berättigad stifta hvad lagar som helst. Då kunde Konungen i närvarande stund stifta hvad lagar han ville, lika väl nu, som 4812. Man hade sagt, att omständigheterna gjort 1812 års författning nyttig. Talaren kände det alldeles icke. Det hade likaledes blifvit yttradt, att ingen skada skett de personer, som blifvit dömde i anledning al 4842 års författning; att inga offer fallit. Hvem är det då man uppoffrar? Svenska domrarne8 och domstolarne. Man hade slutligen frågat, om ej missnöje funnes i landet och om ej en thronpretendent fanns på utländsk botten? Med den sammanställning, som blifvit gjord af dessa begge frågor, svarade talaren till dem NEJ, ett NEJ så högt, att han ville det hördes i hela Europa! Han ansåg, liknelsevis taladt, 1842 års författnirg såsom ympiappen då man inympar en Ry gren på en gammal stam. Grenen har vuxit opp, skjutit löf och blommor; det är då likgiltigt, om den gamla lappen sitter qvar. Lika med motiorären förklarade Talarena, att den borde tagas bort. Grefvo LÖWENHJELM, GUSTAF: Till lagbestämmelserna af år 4812 emot gemenskap med f. d. Kongl. familjen, var Regeringen af Rikets Ständer fullständigt bemyndigad, och behörigheten af sådana, i alla representativa stater öfliga bemyndigzanden, är icke tvistig. I Men, blef Rikets Ständers beslut lagvridigt tolkadt, eller blefvo bestämmelserna strängare än statens trygghet borde anses fordra? — Nej! hafva 5 påföljande riksdagar genom sitt tysta gillande svarat, — Jag yrkar ingsn preskriptionslära, som vore ett kätteri. I thy mål försitta vi aldrig fatalier. Våra företrädares tystnad binder aldrig oss. Men visst bildar det nu anförda tysta femfaldiga gillandet en presumption, hvars sannolikhet förhåller sig som fem till en, derest icke bevist blifver, att våra nyssnämnda företrädeares pund förhållit sig till vårt som endast en till fem. — Må dock ifrågavarande regeringsåtgärd icke blott presumptionsvis förordas. Försvaret af legaliteten lemnar jag dem af våra lagfarna ståndsbröder, som dela min åsigt. I hvad angår behöfligheten af åtgärder, vore all argumentation a posteriori alldeles oantsgelig. Vår fordran kan ju icke vara att Regeringen skulle 4812 skåda in i framtiden lika klart som vi nu öfverskåda de förflutna 28 åren. Gransknings-rätten stadnar ju således efter utredning hu:uvida Rege-! ringen gjorde det som, consideratis considerandis, då borde synes behöfveligt och tillfyllestgörande, — (och glömmom icke bkbeller, vi som voro med den tiden, huru vår rsvolutions egentligaste män och ifrare då skulle hafva bedömt ett lindrigt förfarande eller blott förordandet af ett sådant). Näväl! vår Begering ansåg och borde anse vägen utstakad och måttet bestämdt af den då i Europa gällande theori och praxis. Närmaste föredömen voro Englands förfarande i anseende till Stuartska huset och Frankrikes; ja det mäktiga Kejsaredömets, i anseende till Bourbonska ätten. — Ett nu! påsående, ädelmodigt rön är det första som an-: gtälldt blifvit efter försgången statshvälfning. Annu ! hade kurir-vexel med en eflägsnad dynasti icke fått fortgå så öppet, och nära så periodiskt som ordi-!: narie posten; — ännu hade uppvaktningsvallfarteri ill sedvanligt firande i Pretendent-residenset af alla högtideliga anniversarier icke varit tolererade; och I 6 I I i I 2j heller hade ännu varit sådana pilgrimer frigifvet att, efter återkomsten, genom trycket allmänsöra högst oförbehållsamma berättelser, apologier, afda samtal och hulda, framtida landsfaderliga afsigter. Eör det fall att det vore ända till och med lenna grad af liberalitet, som nu bos oss åsyftes, Ör jag upprepa, att, ännu är dess idkande i ett! innat land endast att anse som ett oful!bordadt ön, och att under experimenterandet har mycket önde gått. Den vigtigaste gränsfästningen hade ära blifvit öfverrumplad och (en mängd konspira-!1 ioner att förliga) bar ett blodigt inbördes krig värjat Jandet. De många qverlefvande och sör-4 arde offren hafva icke skäl att rosa den så ovan-g igt lena lagstiftningen. — För min del önskar jsg f letta ädelmodiga rön all möjlig framgång. Men f sg anser icke att patent på denna nya method änf wu blifvit af erfarenheten tillstyrkt. Detta dock ndast sagdt om theorien, i sin allmänmelighet; ty ifven jeg är fullt öfvertygad, att hos oss skulle: oraktiscrandet icke i ringsste mån kunna blifva erligt. Och derföre har jag, allt ifrån begynnelsen af mitt anförande, längtat att ifrån dessa, af! motionen mig ålagda framställningar, komma till let egentligen vigtiga i ärendet, nemligen den blifvande opinionseffekten af det, inomoch utomlands, vutblifveliga missförståendet af donna motions anja och af Rikets Ständers bifall derå. — I hvad ! mgår den inhemska opinionseffekten bör jag anse vögst obehöfligt, a:t jag, utrikes enställda statstjevare, inför Eder, M. B., spår de intryck, som skul-s e i landsortorna alstras af underrättalsen, att enaf. lagen bafva Ständer andragit afskaffande af döds-d treff för våld å Kungens person; och andra dagen n egärt fritt umgänge med f. d. dynastien. Der-i mot är jag (såsom den enda af Konungens Minisn hvilkaRn hivietar danne rmiledasY hbascsssn Av oc -— pp 02 pe