Aftonbladet – 27 mars 1840, sida 1

UisSKOLLGl, atl alla NnOdiga ivis!gtiISshetsmatt, sa nu, som för framtiaen, derigenom skola vara iakttagna, då åt regeringen är öfverlemnad all möjlig makt i afseende på detaljernas bestämmande. Hvilket likväl så det ena som det andra till Rikets höglofl. Ständers högst upplysande ompröfvande vidare hemställes., Det skulle måhända kunna anses såsom ett fel emot en skyldig aktning för R. St., om mean skulle ifrågasätta, att R. St. med afsigt å sidosatt, hvad grundlagen bjuder i afseende å formen vid lagars stiftande för att uppsåtligen åt Konungen hafva uppdragit att förordna lifsstraff och landsflykt i annan väg än genom Missgerningsbalkens tillämpning å deruti upptagos brott; men det visar sig huru maktpåliggande det för en lagstiftning är att öiverväga uttrycken, för att icke genom obetänksamhet lemna anledningar till de grundade förebråelser Svenska folket vid mer än; ett tillfälle kunnat göra sina så kallade :Ständer, att hafva uppoffrat folkets dyrbaraste frioch rättigheter genom bristande uppmärksamhet å de lagstiftningsformery, hvilka utgöra väsendtligaste skilnaden mellan det lagbundna och det enväldiga regeringssättet. Om Riksdagshbeslutet af den 42 Nov. 4840 berättigat styrelsemakten att utfärdaen ny kriminallag, som ådömer icke mindre än förlusten af lif, ära och gods elier landsflykt och dermed förenad mistning af alla medborgerliga rättigheter, så gifves icke mera någon personlig säker het i vårt land, ty om frikallelsen för regeringsmakten att handia utan hinder af något annat afseende vore laglig, så vore enväldet i och med detsamma infördt. Om förbudet emot gemenskap med f. d. konung Gustaf Adolfs familj från en annan sida skärskådas, såsom en i följd af 4840 års Riksdagsbeslut utfärdad lagförklarirg, så borde den vid påföljande riksdag hafva blifvit framlagd till R. St:s godkännande eller förkastande; men uti 41813 års Riksdagsbeslut finnes denna nya hkriminall2g eller lagförklaring icke med ett enda ord omnämnd, Då konungen gemom påbud af den 47 Mars 48144 åt H. K. H. Kronprinsen öfverlemnade riksstyrelsen, ansåg man sig icke vid 1842 års Riksdag kunna underlåta att förelägga R. St. denna författning, som af dem äfven godkändes i 4842 års Riksdagsbeslat under nedan skrifne uttryckliga tillägg: Hafve vi laglige tolkare af Svenska folkets länkesätt åt dessa beslut velat låna mnationalrepresentalionens erforderliga bifall. Då national-repretentatioaens bifall erfordrades för det kungliga påbud, hvarigenom en ålderstigen och sjuk konung, under vissa tider åt tronföljaren, öfverlemnade regeringsmakten, så synes RB. Si:s medverkan vid 181435 års Riksdag åtminstone varit lika nödvändig till vinnande af lagform för den ovanligt stränga lag, som innefattas uti den hör åberopade 418492 års författning emot gemenskap med f. d. kungliga familjen. i Jag stöder mitt omdöme i detta hänseende å Reg.formens: 87 , som uttryckligen stadgar: Rägsens Stländer ege gemensamt med Konungen makt att stifta allmän civil-, kriminaloch kyrkolag, och att sådan förut stiftad lag förändra och upphäfva. Ej må Konungen uutan R. St:s samtycke, och icke ständerne utan Konungens, någon ny lag göra eller gammal afskaffa. Det ofvannämnde påbudet af d. 40 Decemb. 41812 är oiviivelaktigt en ny kriminallag. Men skulle det vara att anse såsom en förklaring af 42 6 4810 års Riksdagsbeslut, så säges åter i Reg:sformens 88: Med förklaring öfver ecivil-, kriminaloch kyrkolag förhålles som med sådan lags stiftande,, bvadan nödvändigheten af R. St:s medverkan ifrån denna synpunkt varit lika oundgänglig, så framt grundl:garna eljest skola arses vid hvarje tillfälle böra tillämpas efter deras ordalydelse. Hvad hafva väl R. St:s Justitieombudsmön umler tiden gjort då de icke en gång fästat uppmärksamhet vid en sådan i ögonen fallande oiormlighet, som att em kriminellag afden svåra beskaffenhet, som påbudet af den 40 Pec. 4842 uti all sin strängbet blifvit tillämpad, utan att denna Iag undergått den behandling, hvarförutan den enligt grundlagens klara föreskrift icke kan tillerkäntas någon laglig kraft? hvilken tanke skulle väl hes Svenske medborI gare uppstå rörande de högsta domareembetena inom vårt land, då desse visat sig utan alla betänkligbeter -fråndöma medborgare lifvet och döma dem till. landsflykt under åberopande af en lag, som icke kan vara lagligt gällande, enär den icke blifvit stiftad på det sätt och efter de föreskrifter som grnndlagarne stadga för stiftande al nya civila, kriminella och kyrkolagar, Hvartill gagnar domaremaktens lagstadgade oberoende utaf verkställande mskten, då dess villighet att tillhandagå demna visar sig så stör, att den icke rubbas eller ens besväras af någon dan mircta tvakan wid fillämnsinsen af cen ät.