Aftonbladet – 21 mars 1840, sida 1

I vissa former inskränka sin rättighet att utnärana I postmästare 0. 8. Vv. Det kunde sålunda af samma skäl icke undgå att handlägga den närvarande. Sedan dessa reservationer blifvit upplästa, fortfor Hr Hjerta. han ansåg serdeles Hrtr Levins och i Bergqvists innefatia en välgrundad vederläggning laf Usskottets majoritets åsigt; Hr Levin hade framdragit flere upplysande och till sin slutföljd obestridliga exempel på likartade fall, i hvilka förra Riksdagars EkonomiUtskott tillstyrkt och Ständerna beslutat önskningars framförande till Konungen. Behöfdes flera, så ville han erinra, hurusom en värd talare inom detta hus, Hr von Hartmansdorff, år 4823 föreslagit en underdånig anhållan hos Konungen, att sparsammare än hittills utdela adiig vVärdighet! Dot kunde då ej heller nu göra något intrång på Konungens rätt, enligt 98 S, att utnämna till embeten, om Ständerna i önsäningsväg anhålla, att Rog. täcktes i och för utöfningen afdesoa rättighet sjelf stadga sådana föreskrif.er, som Hr Etholm föreslagit. De: vore ju icke fråga om att tvinga den på regeringen till annat afseende, än hon sjeif kan finna skäl att fåsta vid et! uttryck afallmänna tänkesättet; och en regel, som regeringen sjelf ålägger dem, hvilka söka befordran i statens tjenst, vore ingen inskränkning i prerogativet, utan en utöfning af detsamma. Anteges en ennen tydping, så kunde man säga, att Stiänderna beginge ett sådant inirång genom önskningars framförande i alla sådana ämnen, i hvilka grundlagen tillerkänner regeringen makt att allena besluta, såsom organisationsfrågor m. m. Beträffande hufvudsaken, tycktes den enklaste och klaraste logik vara, att antingen böra samma kunssaper ägas af chefen för ett embetsverk, som af ledamöterne, eller ock måste man antaga behofvet af chefsplatserna endast såsom ett bihang elieg släp åt den monerkiska principen, en grannlåtsrepresentation, alltför dyr för ett fattigt land. Talaren vore dock ej af denna tanka, han ansåg chefer nödvändiga, men äfven, att dertill valdes endast de duzligaste. Amnet för denna motion vores i hans tanka sttaf de vigtigaste, som vid denna Riksdag blifvit väckta och kommit under pröfoing. Ea reform i den riktning, som Hr Ekholm föreslagit, skulle verka fördelaktigt i flere hänseenden. Först på de kuranta göromålens gång: en chef, som sjelf kan blicka ini och bedöma detaljerna i ett embete, kar äfven bättre tillbålla de underordnade, att göra sin skyldighet — han menade icke blott att göra undan målen, utan äfven att tillse huru det sker, — än om han kommer dit vill främmande och känner intet deraf, vore han än i öfrigt försedd med det bästa hufvud. Vidare i afseende på rättvisan i de befordringar han äger bestämma eller förorda, och det på dubbelt sätt, dels derföre att han sjelf kan pröfva de sökandes insigter, och dels genom den sannolikhet, som öppnades för de underordnade, att nit och skicklighet möjligen kunde föra dem längre än till halfva vägen på embetsmannahierarkiens trappa. Slutligen ur den högsta synpunkten, behofvet att erhålla ett verkligt förråd af statsmän. Talaren vidrörde härvid den jargon, man ofta hört i sällskapskretsarne, då fråga varit om behofvet af en förändring i den högsta styreisepersonalen, att man mötts med svaret: anog kunde det behöfvas, men var så god och föreslå sjelf några bättre, och han erkände, att denna invändning nigon gåvg ledt till förlägenhet å andra sidan. Men om en sådan brist verkligen förefunnes, hvari låg väl felet, om ej i otillräcklig preliminär bildning? Härvid kunde väl med rätta göras den invändningen, att denna icke vinnes ensamt genom en kanslieller hofrätts-examen; ty för att bli va statsman, fordras att genom ständigt fortsatta studier öka den bildning, hvartill man lsgt grunden vid universitetet, samt, hvad inan kallar, följa med sin tid. Just detta vöre dock ett ytterligare skäl för den önskan, motionen innehåller; ty hvilken båg skulle väl den unge tjenstemannen hafva till ett sådant fortsatt studerande, om han ser å ena sidan, att kunskaper och rutin icke ens äro nödvändiga vilkor, för att komma till de högsta chefsplatserna, och å den andra, att äfven de mest ådagalagda förtjenster i den vägen endast undantegsvis leda till samhällets höjder, om man ej eger tillträde dit jsmväl på andra vägar? Serskildt kunde man s6 verkan af bristen på en sådan föreskrift, som blifvit föreslagen, deri, att jemförelsevis högst få al då förnämas och högste embetsmännens egma barn ingå i statens tjenst på den civila vägen. Det kunde dock tagas för gifvet att de högst uppsatte lika gerna, som någon annan, ville hafva söner fram till lyckan. Detta utgjorde således ett bevis, huru långt det kommit med öfvertygelsen om befordringssystemet, äfven hos de närmast, intill makten då de anso, att deras barn icke skola komma fram så fort genom kunskaper och civil tjenstgöring, som genom skicklighet i militärexereis och garnisonstjenstgöring, genom uppvaktning vid hofvet eller engagement vid utrikes beskickningar, hvilka sistnämnda väl kunde vara nyttiga, genom det begrepp man der erhöll om andra länder, men icke för att lära känna landets egna institutioner och författningar. Gåfves vågra föreskrifter, som gjorde förutsående prof på skieklighet till vilkor för befordringar, så skulle dock de förnämas barn utan tvifvel äfven mera gå den civila vägen. Toelaren citersde härvid förhållandei under den, i flera andra afseenden rättvist klandrade frihetstiden, som imedlertid företedde bland de högste cheferza en samling män af så utrhärkta civilistiska kunskaper, ja verklig lärdom, att de skulle utgjort en prydnad, inom hvilken europeisk ombetsmannakierarki som beldst. Han slutade med att åberopa ett annat anförande af Hr von Hartmensdorff vid 4828 års Riksdag, att det bästa och enda sättet, att få duglighet på de högsta platgerna, är, att endast dugligheten befordras. Grefve Gyldenstolpe, Anlon, ansåg Utskottet ej hafva gjort något annat, än hemställt till stånden; till hvilket utskott motionen borde hbinvisas, men icke sagt, att Ständerna ej borde befatta sig dermed; och hemställde till Er Hjerta, som förut talat för nödvändigheten af riksdagens förkortande, om det rätta medlet dertill vore att, vid ett sådant tillfälle som nu, ingå i sådana långa deduktioner. — Herr von Hartmansdorff var ense derom, att motionen i 2 Vtultar SOM den ec nn LK ak 1 KID 2 NB PR arp å