Aftonbladet – 18 mars 1840, sida 1

Plenum på Ridoarhuset d. 14 Mars f. m. (Slut fr. gårdagsbl.) En lång diskussion uppstod i anledning af Hr Cederschiölds, Robert, motion om afskaffande af prygelstraffet, inom armåeen, och öppnades af Friherre von Schwerin, Jules, som ansåg prygelstraffet icke kunna borttages, så länge kroppslig aga qvarstod i tjenstehjons-stadgan. Han anförde exempel af Förenta Staterna, der man ej ansett sig kunna afskaffa detta straff på flottan, och äfven Preussen, der det ännu fortfor. — Hr Mannerskantz uppläste ett långt skriftligt: anförande emot prygelstraffet, hvilket anförande afbördes med mycken uppmärksamhet och efter dess slut framkallade lifliga och upprepade bifallsyttringar. Vi införa det här nedanföre i sin helbet: Genom mitt lifliga intresse för framgången a! den häromdagen här väckta vackra motion, hvaröfver nu ibland oss afhandlas, tvingas jag ait bryta en tystnad, som mig kanske annars rätteligen hade ålegat att ännu länge på detta rum iakttaga. Och utber jag mig Ridderskapet och Adelns benägna öfverseende, då jag för en kort stund vågar taga dess tid och dess uppmärksamhet i anspråk. Många äro de ämnen, som vid detta Riksmöte utgöra föremål för Riksens Ständers öfverläggningar; vigtiga äro de fleste af dessa ämnen; några af utomordentligt inflytande på fäderneslandets framtid. För mig står i denna sednare kategori den fråga vi nu här halva före, prygelstraffets afskaffonde inom Svenska armåen, ty kanske beror på densamma om Sverige alltid med framgång skall kunna försvara sin sjelfständighet; med en här, om ock aldrig så väl öfvad, men af blott 30 å 40000 man, kan det icke vara fullt säkert, att deri alltid Iyckas. Landet är dertill för mycket vidsträckt, hvarigenom de för långa afstånden försvåra kommunikationerne, så att det nära blir omöjligt att någonsin kunna, sällan med lika, långt mindre som sig borde med öfverlägsen styrka, på rätt tid och rätt ställe möta en så stark fiende, som den hvilken åtminstone kan hota oss från öster. Men om på hvarje punkt af Svensk jord denna fiende satte sin fot, han genast möttes af hela den manliga befolkningen deromkring, som gåt! man ur huse att värna sitt land, ech hela denna massa af frie Svenske män, som strömmade fram att offra lif och blod för maka, barn och hem, egde icke allenast brinnande vilja, utar ock full förmåga, att väl fylla sitt sköna kall då skulle icke en tums bredd af denna jord vi ärft efter våra frejdade förfäder, någonsin af os: kunna förloras. Min käraste önskan, för hbvil ken jag glad skulle uppoffra hvarje annan, vor att en dag, ju snarare dess hellre,: se hufvud. elementets i Sverige lefvande försvarskraft be