Aftonbladet – 16 mars 1840, sida 2

60 R.-O. fullkomligt berättigar dem, om de så för godt finna och. den dömde vill nåd emottaga. Stockholm den 44 Mars 4840. : Nils Rudolf Munck af Rosenschöld. Vi nämnde i ett föregående blad, att Hr Nordensköld (t. f. chefen i Förvaltningen af Sjöärenderna), på Riddarhuset uppläst ett yttrande, som anmältes vara framkalladt af en strof i Hr Potres anförande angående flottan. Då detta sednare blifvit tryckt, torde äfven repliken böra införas. I Herr Peires motion anföres, att under kriget med Norrige 1814 låg en del af Svenska flottan utanför Strömstad vid Hvalöarne. Den hade derinspärrat Norrska flottan, som kunde anses helt och hållet förlorad. För att taga den behöfdes icke mer än bifall till Amiral Wirsens begäran, att få göra anfall med skärgårdsflottan, men då Svenska linieflottan icke kunde röra sig för vindstilla och befälhafvande amiralen icke unnade skärgårdsflottan segrens ära, afslog han Wirsens begäran och räddade dymedelst Norska flottan, som fick tillräcklig tid att komma undan. Norrmännen vunno icke osannolikt genom denna Svensk afund utmärkande händelse både fred ocn konstitution! Nu uppstod ett till inaördes krig gränsende hat mellan stora och lilla flottan. aFör att riktigt vederlägga dessa eriktiga och sårande anföranden, yttrar Hr N., cbör jag omnämna, att en tid före nämnde tidpunkt, då Amiral Puke och stora flottan uppkom till Kosterskären, emottog jag, som år 4814 förde befälet öfver den fregatteskader, som var stationerad utanför Norrska kusten, ett bref af ÖfversteLöjtnant Wirsn, som samma år förde befälet öfver skärgårdsflottan, med anmodan att med mina fregatter inkomma till Koster, för att vara honom bebjelplig vid en attaque, den han med kanonsluparne ämnade företaga emot Norska flottiljen inom Hvalöpositionen. Jag följde genast anmaningen af tvenne orsaker, först emedan jag gerna med eskadern under mitt befäl ville vara med om något effektivt emot fienderna, och för det andra fruktande, att mitt nekande skulle tydas såsom härledande sig från den af Hr Petre anförda Svenska afunden; dessa skäl upphäfde alla betänkligheter hos mig atv för pågra dagar lemna min station, och med samlad styrka infann jag mig i Kosters hamn, ställande mig under Wirscns befäl för den tillärnade attaquen — men ehuru vinden hvarje dsg var god och frisk, utan att vara genant för kanonsluparne, ansåg Wirsån, efter att noga hafva öfvervägt alla förbållanden, risken vara för stor och utgången allt för tvifvelaktig, så att efter, om jag ej wissminner mig, trence dagar, fick jag återgå till min egentliga beetämmelse — jag ber att denna händelse må hållas i minnet, såsom ledande till det slutliga bedömandet. Herr Petre säger om Puke och stora flottan: cDen hade der (zemligen i Hvalöarne) inspärrat Norrska flottan, som kunde anses helt beh hållet föriorgd. — Vid äfven ett ytligt begrundarde af saken, hade motionären lätteligen funnit att det ej kunde så vara, ty det var just problemet som söktes. Om den fiendiliga flottiljon hade varit inspärrad, så hade den också efter svåra strider, i afsigt att slå sig förbi, till större eller mindre del verkligen varit förlorad. Sanningen är att den ej var och ej blef inspärrad i följd deraf, som ock rättvisligen uppgifves, att vinden stillnade och spärrningen blef omöjlig. — Om Wirstn nu skulle hafva anmält sig att utan annan hjelp än sin roeede eskader kunna taga eller förstöra fiendens flotta inom den fördelsktigaste af positioner, så hade rättvisligen emot honom gjorts den förebråelse: hvarföre förstörde ni ej en tid förut den fiendtliga flottiljen, under mera gynnsamma omständigheter, understödd af en fregatt-eskader, och jag hade ej kunnat undertrycka den tanken, att hela tillställningen med mitt inkallande endast skett i den förmodan, att jag ej skulle våga lemna min station eller kanske af afund ej vilja det, på det man derefter skulle kunna göra ett utrop öfver den stora flottans ovilja, när det gällde. fäderneslandets nytta i samband med den lilla flottan. Men hade också begäran, att få attackera, verkligen blifvit gjord, så hade den säkert ej tvärt blifvit nekad, ett samråd hade skett och om, bedömd förmånlig, hade attacken otvifvelaktigt ägt rum, då samma befälhafvere, som kommenderav det hela, ej behöft lemna äran af dagen till någon annan; understödd af stora flottans slupar och barkasser, hvilka icke hade varit en ovigtig accessoir vid en sådan attack, hade Amiral Puke, som af alla välvar den minst afundsamma, synnerligen när det kunde gälla att slåss med och slå fäderneslandets fiender, sjelf ledt och utfört företsget. Om likväl denna attack blifvit utaf, så hade en dekonfityr varit följden, utan att den Norska flottiljen hindrats från att i behörig tid göra sin reträtt genom de flera sund, som voro öppna för den, och genom hvilka våra kanonslupar vid full dag, fast befälet ej var hetsadt af striden eller skymdt af röken, flera gånger stadnade på klippgrund, dem de ej kunna se igenom det bruna ogenomskinliga färska vattnet. Huruvida fienden derefter blifvit bättre eller sämre, än nu, då Norska flottiljen utrymde både Hvalöarna och lemnade hela Christiania-fjorden, är väl svårt att säga. Jag bör likväl rättvisa frarslidne Amiral Wirsng minne; han var för klock att göra begäran och alltör redlig att efteråt gifva fart ät ett rykte, som skymfade dess befälhafvare. Aldrig hörde jeg Ami. sl Wirsn, ehuru vi genast efter händelserna ofta räffades och talade om dem, eller längre tider Jerefter, då 4844 års tilldragelser samtalsvis voro i bane, med det aflägsnaste uttryck omnämna det öregifna förslaget till attack. Ännu återstår för nig att söka upplösa det vidriga intryck, som möjigen kunde uppstå, emot det vapen jag år 4844 ade äran tillhöra, i följd af Hr Petrås yttrande: Nu uppstod ett, till inbördes krig gränssnde bat mot stora och lilla flottan. Jag får i detta häneende förklara, att bvarken jag, eller, för så vidt nig blef bekant, Pågon af mina kamrater, efter ändelserna vid Hvalöarna, kände elter hade orsak tt känna hat mot det andra sjövapnet, hvilket ej ågonsin existerat, men väl vänskan. aktring, bro