Aftonbladet – 12 mars 1840, sida 3

afskaffandet af ifrågavarande ränta ingalunda hindrar åtagandet af en för tillfället behöflig bevillning. Då Rikets Ständer anslå nödige medel för statsutgifterna genom bevillning, måtte de kunna inskränka hvilka skatter som heldst. Men Hr Rääf lärer ha den åsigt af ämnet, att sedan ett extra ordinarie statsbidrag blifvit för behof vid ett eller annat tillfälle provisionelt medgilvet, det sedermera skall, under enahanda benämning, och äfven sedan detta behof upphört, allt framgent qvarstå, såsom ordinarie skattebidrag, förgätande att gammal häfd under suveräna styrelser icke är lag under ett konstitutionelt statsskick. S:n 80 äger, med ifrågavarande ämne, icke något egentligt sammanhang, och torde vara af misstag anförd. Hvad åter angår S6 61 och 64, som Herr Rääf åberopat, bevisa de just emot honom sjelf; ty de utvisa, att det är Rikets Ständer som aliena aanslå, och abevilja,, samt att till Regeringens adisposition, endast hör hvad Ständerna anslå.n 2:0) Hr Rääf anser ej anmärkningsvärdt, att hemmantalsräntan fortfarit under 2:ne suveräna Konungar, och tänker sålunda härutinnan alldeles lika med hvarje förståndig och frisinnad medbor gare, som uti, ej blott tillzxomsten, men äfven fortfarandet af denna beskattning, endast förmår se handlingar, hvilkas oriktighet och oformlighet Hr Rääf följaktligen sjelf — utan att hafva märkt det — ogillat. Visserligen är det också vida anmärkningsvärdare, att den så länge fortfarit under konstitutionella Konungar, — det får ej nekas. Men år 4809 behöfdes alla statsinkomster som funnos, och ändå flera måste åtagas. Att sedan ingen ändring skett är illa; men bevisar ej emot rättigheten att göra den. 3:0) Hr Rääf omnämner adet bittra hatet mot — ufruktan, för — och avåldförandet af ahistorien,: hvari hatet och fruktan bestå, torde blifva till nogare kännedom meddeladt; — och att för öfrigt åberopa de minnen och upplysande händelser, historien för kommande tiders rättelser förvarat, borde väl snarare kallas ett ändamålsenligt användande — än ett våldförande. Forntidens annaler upplysa om hemmantalsräntans tillkomst; — att känna sådant är vår pligt, att begagna denna kännedom vår rättighet, — en rättighet som inträdt med 1809, då envåldsmakten upphört. 4:0) Hr Rääf anförer såsom ett Kpalladium för Konungar och medborgare, en stitsinkomst, betryggad mot vindkasten i deras opinioner., Obetydligt hafva likväl de sednare varit tryggade mot vindkasten i de förstnämdes opinioner vid de tid efter annan partielt tillkorsne och godtyckligt fortfarande beståndsdelarne af! hemmantalsräntan; hvad i öfrigt angår wvindka-1 sten i opinionen rörande de alltid högst behöf liga och för närvarande oundvikliga minskningarna i skattebördorna, har hittills ingenting försports; i den delen har opinionen verkligen varit — ännu — temligen konseqvent. Hu-: ru i alla fall Hr Rääf vill finna ett skattebidrag betryggadt, som partielt och endast för serskilda tillfällen och tillfälliga behof tillkommit förefaller oförklsrligt. 3:o) Hr Rääf säger: aatt hvarje revolution,: hvari våldet och anarkiem arbetat att göra sig! gällande, börjat med upphäfvande af de säkra! och varaktiga statsbidragen); detta kan väl låta bra i ett tal, men det förlorar all kraft il verkligheten. Fruktar då verkligen Hr Rääf! att revolutioner åstadkommas och framkallas medelst konstitutionsenliga åtgärder, eller derigenom att folkets skattebördor på laglig väg lättas; att nationens närande medlemmar lemnas i ett ostördare åtnjutande af sitt arbetes : och sina mödors frukter, och att med detsamma deras välstånd ökas, deras belåtenhet befordras? Enligt den häraf föranledda helt: naturliga tankeföljden, måste då säkraste sät-!! tet att förekomma revolutioner vara, att tilll; L 1 4 det yttersta utarma folket, och att lemna det så litet som möjligt öfrigt för det torftiga uppfyllandet af de oundgängligaste behofven tillli kläder och föda; med ett ord sagdt, att i grunden förstöra dess sjelfständighet, och göra det i yttersta måtto bereende. Denna statslära, som gerna må qvarstå för Hrr Rääfs och Hart. mansdorffs räkning, är likväl sådan, att mensk-. ligheten dervid ryser, åtminstone i de länder, ; der lifegenskapen upphört och den förtjenar att; ställas i bredd med katolisismenrs oaflåtliga om-: sorg att städse, hålla folken i okunnighet och j; 1 t J mörker, för att desto lättare med dem kunna företaga hvad som helst; — att ställas i bredd med slafvens beroende, — som ingenting mer äger än sina arbetskrafter och sitt usla lif, bå-li da ämnade att ensamt rikta hans herre, och hvars längtande blickar. han begärligast riktar mot sin egen graf. 6:0 Slutligen påstås: aatt jordbruket ej är i behof af nu ifrågavaranda lindring, emedan egendomarnes — jordens pris är i stigande. Ce 2 a ALAslla då Gad andra md so at SRA — -—