Aftonbladet – 12 mars 1840, sida 2

KUINEUS UU, Ua Naga al UI ULL DYLt aUdlepS DOviljende. ; Såsom det nu vanligen tillgår, eller att, sedan barnen kommit ur skolan, och skola beredas till Herrans nattvard, ds en dag i veckan, under en kortare del af året, inställa sig hos sin kyrkoherde, I uppläga lexor och erhålla förklaringar, kunna dessa förklaringar må vara aldrig så goda, ej göra tillI fyllest. Nej samtal, umgänge, frågor och svar med några få, och en och en i sender fordras, så att läraren af lärjungens svar blir viss, att han förstår den meddelade förklaringen. Ej mindre det lägre presterskapets tid med undervisning, än biskoparnes med tillsynen derå, blir på detta sätt mycket upptagen. Och så måtte meningen från början hafva varit, då det i kyrkolagen hetert. ex. om biskopsembetet: alt det är svårt och göromålen många, hvilket, efter nu varande förvaltning, så egentligen icke torde kunna sägas. Om tiden nu ofta förefaller en prestman på landet lång, så skulle en trägnare själavård göra, att den blefve föga tillräcklig. Endast genom en nitfullare åhörarnes undervisning, som från upgdomen fortsättes, kan folkbildningen åstadkommas. Utan-läsning, från barnens sida, och predikande hvar sjunde dag, från presterskapets, hafva vederbörande funnit icke göra till fyllest. Och mången nitisk prestman lärer finna ett stöd för sina bemödanden deruti, att prestembetet återföres till sin ursprungliga helgd, dervid de verldsliga bestyren till god del kunde öfverflyttas på de nu, genom skollärare-examen mera bildade klockare. Talaren föreslog derföre, att Riksens Ständer vid sitt underd. svar, eller serskildt, till Kongl. Maj:t, såsom svenska kyrkans öfverhufvud, framställa underd. anhållan om uppfyllande af Kongl. Mej:ts nådiga löfte om den dubbla tjenstirsberäkningens afskaffande, samt att för presterskapet, så väl, som det redan skett för andra embetsmän, måtte utarbetas en stadgad ordning, hvarefter de, enligt kyrkolagen, skola fullgöra sin embetspligt, i afseende på undervisningsväsendet, innefattande äfven föreskrift om nödig tillsyn derå af biskoparne; och att årligen, eller efter viss tid, en tryckt berättelse om undervisnpingsväsendets inom församlingarne tillstånd, hvaraf må ses dess förkofran eller förfall, till Kongl. Maj.t från biskoparne, genom Ecklesiastikexpeditionen ingifvas, med skyldighet för vederbörande Minister eller Statssekreterare för undervisningen, att, på sätt han tjenligast finner, i landserterne, och der han ej sjelf kan verka, främja och tillse verkställigheten af hvad :; Konungen sålunda fineer godt föreskrifva. Talaren hade gjort denna framställning under öfvertygelse, att en församlingens lärare ock borde vara dess själasörjare, eller, med andra ord, under dagligt umgänge söka göra sig underrätad om hvars och ens af hans åhörares inre tillstånd och bebof, så att prester icke blott voro herrar och herrars likor, och, sedan de fullgjort predikan och öfrige oundgänglige embetsförrättningar, defde blott i umgänge med dem, som hafva lika bildningsgrad. I fordna dagar, då gudsfruktan var mera hemmastadd hos svenska allmänheten, var denna allmänhet icke heller så främmande vid prestens bord, som ej heller förlorade dervid. Af tillståndet inom landet, der fångarnes antal hosar blifva lika stort, som den stående härens, synes, som vi voro i behof af missionärer. Der sådane framfärdats, för utrotande af en viss last, dryckenskapens, har det icke heller skett utan framgång och goda verkningar. Allt visar, att svenska kyrkan, med sine mer eller mindre lärde prester, står som ett petrifikat inom samhället, hvars öfriga medlemmar man väl någen gång får höra talas om, buru väl den eller den presten predikade, mässade 0. s. v.; men ämnet, hvarom han predikade, eller huru Christi lära tolkades, derom säger man sällan eller aldrig något ord. Detta lig ger i öppen dag, äfven för utlänningar, som besöka vårt land, och jag skulle i detta hänseende kunna citera Engelsmannen Laings ej längesedan utkomna resebeskrifning. Kan det icke lyckas, att på något sätt väcka kyrkan och dess tjenare till mera lif, icke botar vexelundervisning i läsa och skrifva den kräfta af moraliskt förderf, som griper omkring sig inom samhället; men yxan sättes dermed till roten. Pris vare Konungen, som icke derföre bäfvat tillhaka, då ban i sin nådiga proposition velat främja folkundervisning; ty, med öfvad förmåga, aw uppfatta, skall folket af sina lärare utkräfva kunskap; men det är ock tid, att med folkundervisningens införande förbereda religionsläraren på, hvad samhället af honom fordrar. Kuoskapsbegäret, stäldt utan god näring eller hänvisadt till usla brunnar, de der intet vatten gifva, skall i sina första verkningar blifva måhända förstörande, men helsobringande den stund, det får: släcka sin törst i sanningens rena källa. Hr L. J. Hjertas motion, angående förändring lagen, rörande preskriptionstid för fordringar å borgade varor enligt räkning. Såväl den lagstiftande maktens omsorger, som : den enskilda omtankan hafva på de sednare å-; ren gjort mycket för lättnad i handeln och nä-: ringarne genom kreditrörelsens baserande på en! förnuftigare grundval än fordom, då staten skul; je vara uteslutande både förmyndare och för-, äggare åt den enskildes företag. Isynnerhet l ) S I nar man i detta afseende tvenne tillfredsställanle företeelser uti Ständernas vid förra Riksda;en fattade beslut, angående lag för inrikes vexar och uti Provincial-bankernas uppkomst, samt de kloka grundsatser, hvarefter de sednare i lmänhet blifvit både inrättade och förvaltade. Dessa lättnader blifva imedlertid otillräckliga, å länge icke sjelfva kreditens och kapitalernas msättning understödjes af en reform i de lasar, som handla om fordringar, å hvilka förskrifling icke är lemnad. En sådan reform tarfvar, nligt mångas tanke uti allmänna lagens stadsanden, dels angående preskriptionstiden för ordringar å utborgade varor, Hvilka grunda sig ndast på försäljarens bok och räkning, dels util4 -— MM me rr Am Mm Mm