Aftonbladet – 4 mars 1840, sida 2

LITTERATUR. Törnrosens bok. almperial oktav upplagan. Fjerde artikeln. aIfrån Leonard) är, såsom titeln angifver, ett stycke i form af bref. Herr Leonard är en ung löjtnant, som många äro väl det, han har gjort bekantskap med en vacker flicka, som han gifvit granna klädningar och hela en löjtnants outsägliga kärlek. Denna sköpa bar nu genom någon onämind tredjes förvållande blifvit nödsakad att på sex veckor hålla kammararrest och genomgå likväl kicke röken, bara svälten ute på kurhuset å Kungsholmen. Ingenting skulle vara orättvisare, äm att härvid anse den arma flickan ega den ringaste skuld; hon är tvärtom den oskyldigaste varelse under solen; förhållandet är nemligen så eget, så mystiskt, — brefskrifvaren låter det för öfrigt vara 0ss fullkomligt oförklaradt, — att det der fatala kommit liksom från luften, och kärleken mellan löjtnanten och den olyckliga har aldrig ett ögonblick upphört stt vara den mest innerliga och hängifna. Också har Leonard just nyss varit ute och helsat på patienten, som i går inträdt i den stora medicinska arresten., Dst är hemkommen härifrån, han i det ölyckligaste lynne i verlden satt sig ,ned att tillskrifva em sin vän Edvard detta bref, åtföljdt sf några rader ytterst tröstlös musik, som ban i sin första bedröfvelse modulerat påvsitt fortepisno, och för att förströ sig, nu utkastet på ett pepper. Han slutar episteln, efter att i körta och afbrutpa ordalag hafva förtäljt de ofvannämnda betänkliga omständigheter, med att bedja sin vän Edvard skicka honom en kula, om han har någon som han icke behöfver åt sig sjef. Han är således verkligen, man skulle nästan säga, förtviflad! Det synes som Hr A. velit med detta stycke endast ;visa, att man verkligen kan skrilva om alliipg, och att intet ämne bör afskräcka en författare med talang. Principen är utan tvifvål riktig så tillvida som satt, til trots af alla akademiskt försigtiga och förnumstiga prohbibitivåsigter, poesien dock är eit fritt väsende, icke inneslutet inom vissa af vise män efter minutiös-pröfaing utstzkade gränser, utan lefvande och rörande sig i 2llt hvad nåtur och mennisza omfatta, att. således med andra ordeallt eger sim poesi; och allt är för skalden ett tillitet ämne, så vida han nemligen har öga att deri uppfatta denna poetiska grund, och ieke nöjer sig med att utan aning eller tydligt medvetande af denna inre lefvsnde tanka i hvarje fenomen, endast uppfatta och omotiveradt återgifva de blotta yttre, hvar för sig i-sig sjelfva döda och meningslösa dragem. Det må sålunde, — hvarföre icke? — vara en författare öppet att välja till och med ett ämne af så föga inbjudande art som det förevarande, i samma stund han förstår deri nedlägga ett poetiskt element, hvarigenom det blir upplyftadt och förädladt. Hr A.: synes också bafva velat här, för att i någon mån gå en sådan läsarens: fordran till mötes, gifva det hela en viss tragisk betydelse, men försöket bar totalt misslyckats, derigenom att ban sjelf, i stället för att någorlunda klart framställa detta tragiska i förhållandet med det missöde, som träffat Leonards älskade, endast gifvit oss gåtor att lösa, och genom den Qvistiga 2posiopesen: cingen hade förmått sådant utan hennes eg—t slitit af ledtråden; i samma ögonblick hen smyger oss den i handen, hvarigenom vi stå der med det nakna, vämjeliga resultstet för våra ögon, -utan att ega ett motiv, hvarken ett tragiskt eller något annat att repliera på, till sauverande af vår estetiska känsla. Det är just genom synder: och lättsinnigheter, sådane som denna, som den nya Fransyska skolan i vitterbeten och konsten både bragt sig själf i misskredit, och, hvad bedröfligare är, botat att dra3a under somma fördömelse en liberal estetisk princip, som för konsten öppnat en hel ny verld, men hvilken såsom allting annat kan missbrukas... Det länder Hr A. till föga berömmelse, ti han mu liksom gifvit klaven till etvt sjelfsvåld i detta afseende äfven inom vår litteratur! Den nästföljande nummern heter cOrmus och Ariman.s Det är en humoristisk skildring ur det nre af skapelsens historia. I begynnelsen lefde, åsom vi veta af den persiska traditionen, tvenne räsenden, den ena benämnd Orotmases, Hormvzd, formisdas,. den. andra Abrimanes, Aharimen, iehariman, 0: ss. vi Man: fäger att de voro venne hvarannau motsatta bögsta visenden. ikväl var den förre, Ormus, icke precist hvad i kalla gud; liksom den sedhare, Arimoan, icke ar fullkomligt fan... Ormus var välviljans prinip, välviljan, något litet lutsnde it enfald; Aiman deremot var bättre hufvud, men en grand iutande åt elakhet, förarglighet och. satir. uDe ldsta kufiska målningar och mynt, hvilka innehålla röstbilder: af flere; som lefde. nära skapelsens isa Örmus. som en man med ljust bår, små nollrigt vidöronen, men i bjessam fallenhet för intskalligbet Han bade, för att se om den