skotiet. t Riksdagsmannen Hans Janssons underd. sdressförslag föredrogs och lades på bordet. Domprosten doktor Brukn väckte motion, att 2:ne provincialläkare-tjenster måtte förordnas inem den trakt af Woesterås stift och Örebro län, som utgöres af: Nya Kopparbergs, Hjulsjö, Hellsfors och Grythytte socknar. Kontraktspresten Sandberg uppläste ett skriftligt anförandg, hvilket innefattade utom ingressen följande försleg: 4) eHvarje mansperson öfver 18 år påföres on bränvins-konsumtionsafgift af 24 sk. bkos 2) Age dock hvar och en rättighet att efsäga sig konsumtionen, då han ock från denna afgift är befriad. 3) Hvar och en, om hvilken det är bekant, att han icke super bränvin, befrias äfven ifrån afgift, eburu hans afsägelse icke blifvit anmäld vid mantalsskrifningen. 4) Skulle någon, som afsegt sig bruket af bränvin, likväl furtfara att begagna det, skall ban antingen vid Beredningskommittern eller vid nästa års mantalsskrifpoing derför debiteras. 8) För det år, som debitering skett, erlägges afgiften, men icke för det föregående, om också den kossumtion, som derunder ägt rum, föranledt debiteringen. 6) År det bekant, att yngling under 48 år eller qvinna super bränvin, bör en sådan också i mantalslängd antecknas till afgiftess erläggande. 7: Då konsumtionsafgiften afser ett upprepadt begagnande af bränvin, så följer deraf, att ett tillfälligt bruk någon enda gång såsom läkemedel eller preservativ icke till beskattning uppisges. 8) Dessa afgifter debiteras och uppbäras med de öfriga skatterna, men återlemnas af uppbördsmannen till församlingsstyrelserna tillika med redovisning vid samma tid som årets uppbörd till statsverket redovises. 9) För det ökade besväret erhåller häradsskrifraren och uppbörrdsmannen en viss-procent hvardera af de medel, som lefvereras. 40 D:ssa medel användas af församlingarne till uppfostran af deras fatiige och vanvårdade barn, emedan? bränvingsupande är ibland arbetsklassen och den torftigare folkmängden den allmännaste orsaken till en försummad barnuppfostran. aNär så!edes denna afgift ingår till församlingens fattigvård och serskildt användes till värnlösa och vårdslösade barns klädsel, underhåll och uppfostran, torde den icke röna någon synnerlig moivilja uti folkets tänkesätt. Dessutom då inga angifrelser, som behöfva i lega ordning bevisas, ingen fistalisation eller böter någonsin komma i! fråga, ja, då icke ens eit tillfälligt bruk deraf vidi påkommet illamående någon euda gång teoges ii betraktande, utan endast de personer, om hviika; det är en känd sak att de supa bränvin, erlägga j denna afgift, hvitken det likväl står i deras fria val att undvika, så synss alla betänkligheter emot! förslage:s antsgande vara undarröjde. — Man: kan väl invända; att detta lemnear. spelrum siåt godiycket, men samma förhållande är det med påförandet af allt slags bevillningsafgift i en ävnu! högre grad. Man skall ju pröfva en snnans upp-! gift på dess bebållna inkomst och döma om an-j dras föamögenhetsomstärmdigheter. Men skall pröfva huruvida en arbotskarl förmår betala bevillning efter Adra art., eller om hans arbetsförmåga: är så ringa, att han äfven bör befrias från per-; sonliga utskylder m m. Hvar och en af dessaj pröfningar är långt vanskligare än pröfningen om vårgon Hligar supa bränvin, hvilket merändels är allmänt bekant. — Och skulle tilläfventyrs någon enda befrias, som bordt betala, är det ju ej större vådea, än om sådant sktr med auvdra utskylder. Posten Sidner uppläste följande memorial, hvilket, emedan det rör folkumdervisningen, vi in extenso medidela:! Då fråga om folkundervisningen och dess basetande på äkta religiös grund numera utgör ämne för allmänt deltagande, så vågar äfven jag utbedja mig det bögvörd. ståndets tillåtelse, att, i synnerhet i efseende på den sednara af dessa vigtiza angelägenbeter få yttra några ord, som, ehuru. beslägtade, döck icke stå i omedelhart sammanhang med den till vederbörliga utskott redan remittera-! de bufvudfrågan. Hvarjo varm religionsvän och i synnirket hvar och en christligt sinnad religionslärare har under de ssdnaste decennierna hafi anledniag att glädja sig öfver flera bugneliga företeelser inom den svenska kyrkan och församlirgen. Blend dessa må jag här för mitt ändamål nämna exdast evangeliska och bibelsällskaperna. Det förra af dessa har genom sina små anmderika skrifter bos allmogen väckt håg för religiös läsning, det sednare ber med ett så berömligt nit och en så lycklig framgång spridt den heliga skrift, att den nu gnart finnes, bör åtminstone ech kan lätteligen finnas i bvarenda koja. Men då Herrans ord således bor rikiigen ibland oss, och allmogen snari äger hvar och en sin bibel, åtminstone sitt nya testamörie, så vägar jag till det bögvördiga Ståndets bebjartande heomställa, huruvida man kan antaga, utt bibeln, i sannt ehristiig mening, ru är bland niimoger bätre känd, än den var för 50 å 60 år sedan. Möjligtvis kan dennas käanedom vara störe på bredden, mena jag tviflar att den är det på fjupet. Bibeln var fordom mera sällsynt, men den ästes med större begärligbet, emedan den, med unfagnteg af nsalmboken, cstechesen, och e2 eller anjan andaktsbok nästan var den enda för allmogen illgängliga. I våra litterärt produktiva tider vill nan förskaffa folket mycken Isktyr, äfven af helt nn slag än bibeln. Jag är långt ifrån att klana nitet för medborgerliga kunskapens spridande end de lägre folkklasserae, men så länge ärdaaälsenliga bildningsanstaiter, som preparera mängen aft kunna assimilera de litterära anrättningar6, icke förefinsas, så fruktar jag att den mångstrade lektyr, som sprides utibland folket, endast lir om bokstaf, som dödar. Men, säger man, vår d gör ju allt, för att komma bibelkunskapen att 3 i bredd med bibelspridningen. p peta må till en del visserligen äga sin riktigat. Det kan ej nekas, att vår tid är ganska rik whonviletiska, exegetiska, ascetiska och catecheska skrifter, som alls bära framför sig skenet af E för populärt religiösa kunskapers spridning;!p en om wan ock skulle antaga, att flere af dessa (a riter voro geda, hvilket dock skäligen kan be-!ra idas i afs2ende på många, som synas hafva till-S! mmit endast för att paradera på författarnes mos ja FA OC — meets 00 fÄ Må -— nm mm rö