Aftonbladet – 29 februari 1840, sida 1

ifall någondera i tidernas tider. skulle råka u: för oadömet: tu äst en Galile23; tilt tupgomål röjer tig Vi befara visserligen icke, att detta rågonsin skall blifva häadelsen, hvad Herr v. Harimansdo ff angår; han skall otvitvelaktigt alvd lika oförbehällsamt erkänna konseljen, som korseljen nu, offentligt och oförbehallsamt, erkänt honom, och det är ingalunda Hr v. H:s kändå tänkesät!,, vi i dag uppbjuda till laga fasta. Det är endast på konseljens, vi fästa allmänua uppmärksamheten, på konseljens, som sednaste tiden inför manget mindre öfvadt öga förefallit liksom litet skiftande och erinrat om det bekanta uttrycket: on liten td och j sen mig ieke, och åter en lien tid och j sen mig. För närvarande heter det alltså: nÅter en liten tid och j sen mig. All den dimma, som talet om koncessioner, om skattenedsättning, om grannlagenheten mot representalionen, för en liten tid laggt öfver svaga ögon, är i ögonblicket skingrad, och konseljen med systemet vid handen framträder åter i skarpa, välkända drag inför publiken. Hvad de ändock bibehållit sig väl! Det officiella bladet, som, alltsedan de första, sedvanliga, ljulfva stämnings-ackorderna vid riksdagens början förklingat, ej haft minsta öra för de många partier, man sedermera gifvit; som ignorerat de skarpa debawterna på Riddarbuset; som icke meddelat en den minsta nutis om det märkvärdiga talet, angäende nöden i Dalarne, för att åtminstons låta regeringens representant i denna ort veta, att detta tal, hvilket han anbefalldes recensera, verkligen existerat; som ieke lemmåat sin publik ringasta id om de genom-. gripande förslag, hvilka, qväfde på Riddarhuset , stått upp i de tre ofrälsestånden; som midt under brinnande riksdag underhållit allmänheten med sina strödda underzättelsers, med tillföllighetsverser och ändlösa utdrag af längesedan utkomna och recenserade skrifter af icke-cfficielt och icke-politiskt innehåll; detia officiella blad fattar genast basunen, så snart systemets koryle, ro vån Hartmänsdorff, slår på dön gamlaströngen och spelar upp sitt aevigt samma, om za2llenastyrelse, om regeringens identitet med Konungenrs person, om lämpligheten ai adresser, som tacka och lyckönska, och olämpligheten af dem som icke göra det, om tryckfrihetens missbruk såsom det enda verkligen beklagliga i vårt land. Sjelfva adressen, dess behandling, de sympalier dess innehåll inom och utom representationen väckt, allt sådant kan naturligtvis icke förkunnas med det gamla system ts basun; det goda bladet hinner ej ens författa ett nödtorftigt srgumentum, utan miste i en not låta verlden veta, att de fyra efterföljande spalterna handla om en sdress af en ledamot i BordeStåndet, som heter Hans Jansson. Vare det långt ifrån oss, att på minsta sätt tadia hvad hvar och en i sin stad sålunda tiilgjort. Vi loforda Hr v. IMartmansdorff, som åter utlagt det gamla systemets text, och vi loforda icke mindre den höga atiention, sow tillropar honom: aDu är min; jag bördar dig ullbakal Om detta goda förstågd mellen den gamle statssekreteraren och det rådande systenet, för någon skulle vara en oförmodand uppenbarels2, må han tacka Gud, Ur v. HE. och Statstidningen, att han med hvar dag blifver klokare. Må han se, att det system, åt hvilket menlösheten velat gifva en ny, vis ande, ingenting lärt och ingenting glört, utan är, nåde till j vilja, förmåga och handlingssätt, vist precist på gamla viset. Kan man i Hr v. Hartmansdorffs tal misskänna den garala, oföränderliga viljan, dess oI blidkeliga bat till — tryckfrihetens missbruk, dess split för adresser, som tacka och lyckönska, dess vedervilja för all opinionsytiring, som icke gör det, dess fasta beslut, att vid Ihvarja hotande blick af opinionen svepa koInungsmanteln kring den sensibla kopseljen.? Och förmågan? Är det iche redan elt stor! prof på babilitet att så, som Hr v. H., väcka då slumrande ur menlösheten,i det ögonblick en in billad samklang mellan samhällets höjder och folket darnedanför började vagga den till ljufv: drömmar? Är det icke babilt att, som ett viss I Statsråd, från taburetten lära de skjutsamde at I de icke spilla foder, om da fodra med — säd I Och bandlingssättot: skulle det väl hafva för. tl ändrat sig, der viljan och förmågan ej lidit min. sta alteration? Jemför — alla andra exempel ti förtiga — konseljledamotens förklaring på Riddarbuset, att Kongl. Maj:t af grannlagenhet icke velat gå Ständerna i förväg med ågon propo; Isition rörande fattigvirdrn, med konseljledamo: tons i Presteståndet, som säger att det ej skott Jemedan man saknat tid... är det icke som el eko. al de Kända förklaringarne, rörende 79:ar och Bankoreglamentet? Ailt är oförändradt, endast illusionerna är! Rek inorada