Aftonbladet – 26 februari 1840, sida 2

ve, Re EDPS RR tat IR TAL vAÄIItla aFrejas altare. Herr Henrik Sandström, sedan länge känd genom åtskilliga framför mängden utmärkta öfversättningar, har företagit denna redaktion egentligen för pjesens uppsättande på sällskapet Thalias scen. Han har mellan de tvenne olika Frejas altare, den danska författaren utgifvit, Syngespiletv i tre akter, och wLystspilety i fem, gått medelvägen och af dem bildat eit nytt i fyra, eti arrangement, som synes oss ega sina goda sidor och vara genomfördt med förtjenst. Karaktererna hafva sålunda blifvit mindre lösligt motiverade och situationerna mindre abrupta än fallet är med dem i treakts-originalet , och å andra sidan hafva något så när afbjelpts en mängd. longeurer, hvartill författaren i fiemaktspjesen gjort sig skyldig under silt bemödande att vara rätt qvick å la Shakspeare eller Holberg, något hvartill Oehlenschlägar väl, om man skall vara uppriktig, icke egentligen varit född. — cRiksdags-panorama; BRundmålningar af Cornelius Sur; första uppställningen, är titela på en liten helt färsk broschyr med afseende på dagens politiska företeslser. Den inonnehåller trenne tablåer. Den första visar oss presteståndets sessionsrum, en parterr af idel prestkragar,; biskopen i Vexiö är här i öppen fejd, ansigte mot ansigte, med en cbjudena påhälsare i konklaven, aden nya tidenp, en strid, som slutas dermed att bispen i ett skriftligt anförande på vers avoterar ut besagde Tid. Han gör af densamme en förfärlig målning, skildrar honom såsom en arabulist, den der måste askingras, en wriksskurk), som ahvarken tål vår Herre eller kammarherrar,, och aSjelf lefvande af bara prat vill verlden endast barkbröd unna, drar in på sjelfva kungens stat, ser snedt uppå vär biskopstunna,, för hvilket allt prelaten föreslår att man skall söka få låna några bataljoner väl öfvade kosscker af aNiklas, vår patron), för att med en riktigt grundlig sehock drifva den farliga sujetten ur land och rike. Andra tablåen föreställer en cinterieur någorstädes på samhällets böjdera. I förgrunden ser men tvenne perso, ner, inbegripna i ett förtroligt samtal. Den ene, beqvämligen nerhutad i en mjuk fåtölj, synes vara någon välbeställd president eller landshöfding. Den andra måste, att dömma af den taburett, hvarpå han något oroligt jemkar sig af och an, tillhöra konseljen. Om den ena foten af hans stol ligger ett tåg fästadt, liksom på teatern brukas om möbler, som vid ett gifvet tecken skola dragss ut emellan kulisserna. Genoa ett fönster på sidan ser man derutanför ett bråte af rätt invectlade och vådliga aställningara, hvari en bel hop folk arbeta på det stora riks-dags-verket,. Mellan herren i fåtöljen och Lerrviu på tabvretten eger följande dialog rum. Herrn i fåtöljen: Hvad fan är det min kära bror, du har fött om foten, jag menar, hvad är det för en lina, jag ser spänd om din stolsfot? Herrn på iaburetten: cAck min bederliga vän, det är den förbannade så kallade 407-an, ett högst gement streck, som oppositionen gjort oss, och som hotar att draga oss rent i förderfvet! Sitter jog icke hvar eviga minut som på nålar och väntar. att machineriet derute skall sättas i ging, och stolen ryckas undan mig, så jag sätter mig baklänges i backen ! Fåtöljen: Besitta och regera! det der blir dig en fatal ända !, Taburetten: Sannerligen, jag rädes för ändalyckten. Fåtöljen: Nåväl, jag har alltid sagt dig det, att du gjorde högst orätt, som icke ju förr desto heldre tog din reträtt från de der kinkiga sffirerna, och som jag utbytte taburetten mot en anreräm och ofarlig fåtölj., Herrn af fåtöljen sträcker bärvid välbebagligen ut sin 1ekamen och smäller på sin snusdossz, samt roar sig slutligen med att, en annan Jovisl, som om allting har gjort en visan, föresjupga för sin vän på taburetten en liten stump, deruti på det tydligaste bevisas fåtöljens företräde framför taburelten, fitöljen med sitt abreda ryggstöd, sin pösta, sammetsklädda karm, att stödja en i statsvärf tröttad arm!, Han förespeglar honom, hvilken skilnad det är , om, . . . tyngd af göromål! ibland man skulle kanske lura litet grand; bur trankilt kon man då icke toga sig denna frihet i en beqväm fåtölj, men, — säger han — Du, stackars vän, har på din tsburett i semma fall på långt när ej så lätt, men hur än hit, än dit du nickar till, du ligger der kaputt, om så sig vill. För hvarje knuff, som gälla kan din rygg, hvar liten eftersläng, gemen och stygg, du ter i vädret, ati dig hålla fast, och står så kanske illa nog ditt kost. Ja, hufvudsaken ligger just deri, att man åtminstone bar ryggen fri, och skönt, som man uti sin länstol mår, man fögderit deruppe lätt försmår. Uti tredje tablåen ser man auniformernas högtidliga uppmarsehberande till voteringsbataljen. Tåget snrycker i militärisk ordning, företrädt af tvenna niplekare. Det anrmörkoc härvid. att