Aftonbladet – 26 februari 1840, sida 2

lursprung och betydelse, en uppsats deri förekommer mycket sannt och begrundansvärdt, men som derjemte gifvit Författaren anledning till åtskilliga, ytterst fantastiska utflygter, såsom om analogien mellan det urgamla dynastnamnet akan och skapelsebokens Kain, och Idet möjliga sammanhanget mellan det stora, asiatiska öckenlandet Kobin, det grekiska aChaos, (det nordiska aGap i Ginnungagap) och det hebräiska Evax, egentligen cKhavap (befryndadt med det latinska acavare, urholka, per methatesin Kvacare,, vara tom). Dylika filelogiska djupsinnigheter kunna, såsom en parodi på det komparativa språkstudiets icke sällsynta extravaganser vara roliga nog och vara på sitt ställe li en bok för afria fantasier, såsom aTörnrosens bok), der sådana äfven förekomma, men i ett arbete, som gör anspråk på, att filosofiskt behandla ett i sig sjelf allvarsamt ämne ....! Vidare kommer Författaren, i sammanhang härmed, att tala om en utidernas fullbordan i politiskt afseende, ett nytt rike på jorden, och anställer, för att visa dettas probabilitet, en jemförelse mellan betydelsen åf jordens nuvarande antagliga ålder för jorden, såsom canimalisk varelse;, och betydelsen af en viss tid utaf menniskans lif för menniskan. Resultatet af denm2 undersökning, som ytterst hvilar på den förutsättning, awvt allmänhet en varelse eger: mera af tid, ju mera den innehåller af volym, är det. att om man ock antager jordens ålder vara 400,000 år, dessa 400,000 år likväl icke för henne betyda mer, än 7330618000000:delS sekund för menniskan, att alltså jorden icke ännu hunnit längre i utveckling af sitt lif, än en menniska hunnit, då hon lefvat detta anförda bråk af en sekund, och sålunda ännu blott är en embryo, som nödvändigt har att en gång vänta sin utveckling. Detta är en chiliasm, som Författaren anser för amensklighetens på en gång största, skönaste, mest boppgifvande, och man kan tillägga — säkraste ide., ; Författaren förfogar sig härifrån till beskrifningen om China, det rike, der kanväldet varit I j tidigast utveckladt och befästadt, samt ingår först i dess allmänna naturbeskrifning. Såsom en episod ha vi här åter en filologisk fantasi, rörande det cbinesiska språkets grundljud, samt ljuden akanp, Kain, och abeln, Abel, representerande de båda eviga kolonnerne i menniskoslägtets bildning, viljan och förståndet; då grundljudet B—L allmänt i tungomålen blifvit auttrycket för de föreställningar, som tillhöra viljans, frihetens, det väsendtligas och godas, skönTa CE TEA I Å re en sällsynt vara, blott vunnen genom alster, dem bimmel och jord gifva till lön åt folket för dess arbete. Att fråntaga det detsamma, vore att beröfva det frukten af dess egen sveit och möda, och försätta det i ett tillstind, som kunde göra det sinnadt att störta fursten i en; Hvarje menniska älskar att afgrund af elände. I njuta bimmelens och jordens håfvor; bvar och en beklagar sig öfver orätt, om de ryckes ur! I I I I hetens, poesiers och herdelifvets sfer, hvaremot K-—N blef ordet för tvångets, kunnandets, systematiserandets, det formelt sannas och en öfvervägande prosas sfer, hvartill åkerbruksyrke och stadslif anslöte sig. Det står i sanning hårdt att öfvertyga sig, det allt detta verkligen skall vara fullt allvar af den bumoristiska författaren. Några sidor, der det talas om theet, dess botaniska förhållanden samt dess bistoria, äro bland de intressantaste i häftet. Slutet af detta innehåller Cbinas äldsta historia, der författaren lemnat åtskilliga rätt märkliga notiser och karakteristiska utdrag ur rikets äldsta inhemska annaler. Bland dessa välja vi vill prof följande, som lässren kanske skall genomgå med någon öfverraskning. Det är fråga em en kejsare, vid namn Livang, som genom stolthet och vinningslystnad gjort sig i bög grad förbatlig hos sina egne. aFörgälfves, — heter det, -— föreställäe honom hars! trogne tjerare Yui-leang-fu, att psnningen vodess händer. Men om alla beklaga sig, om j alla äro missbelåtna, bur kan då herrskarens anseende oga bestånd? Skulle det kunna undvikas, att buset Tschev ej på det-! ta sätt gick sitt fall till möte?, Så talade Vuileang-fu, den trofaste. Livang sökte nedtysta! folkets knet derigenom att hen lät trollkarlar i komma tiil sig från landet Vei. Dessa skulle för borxom uppgifva namnen på dem, som beI lagade sig öfver hans regering. Hvilken som nu på detta sätt angafs, blef utan vidare undersökning afrättad. Ingen mer vågade öppna munnen. Men den höge embetsmannen Chaockong l talade till fursten: cAtt fråntaga folket friheten! lär ferligare än att stänga en stor flod inom en tring bädd. Den som tillbakabåller flodens vatten, tvingar honom att stiga öfver sina bräddar och anställa större skada, än om man lemzat honom i sin rätta bana. Skall en stark ström ej göra öfversvämming, så måste man gräfva honom en bred flodbädd; så måste äfven de Isom hafva tillsyn öfver ett folk, lemna det friIheten att yttra sig. När så får ske, gå ären