Aftonbladet – 21 februari 1840, sida 1

Cederström önskat, bestode deri, att den sattes på entreprenad. Då utröntes hvad som vore rätta priset. Derigenom blefve de resandes intresse bevakadt och detta vore enda sättet att få skjutsen från jorden. — Friberre af Nordin ville ej inlåta sig i någon diskussion om lämpligaste beloppet af skjutslegan; ban ville biott fästa det Utskotts uppmärksamhet, som komme att. handlägga frågan, på nödväöndigheten att. grundligt bebandla densamnia. Det borde anmodas att reda förhållandet från äldre tider, att gå tillbaka till Drottning Christinas tid och tillse mot hvilka vilkor allmogen, då åtog sig. de. s. k, skjutsfärdspenningarne, om det ej var :emot: befrielse från sllskjuts. I samma Drottnings tid antogs en ny gäsigilvareördning och denne ålade ej jorden skjutsbiggsskyldigheten, utan anbefslide Landsböfdingarne att genom, ackorder bereda resandes fortskaffande.s Friberren!: nämnde detta blott för att fästa Utskötietsuppmärksarmbet på nödvändigbeten att utreda hvarpå man bygger den satsen, att skjutsen .hvilar på jorden, — Friberre von Kremer förenade sig: med Friherre Cederström att 24 sk. B:kösborde bestöämrnas iskjutslera för en häst på landet och 32 för ei i Staden: Han ånsåg reservskjutsen vara den mest tryckande. — Friherre Ridderstolpe, Fredrik, trodde att.en alimän förhöjning . af. .skjutslegan : skulle: verka ofördelaktigt på rörelsen landet. Hamwtredde, att ändamålet att ej locka jordegeted från lindtbruket bäst vunnes om Landshöfdingarne och Kongl. Maj:t berättigades att, genom entreprenade till den i minstbjudande reglera: skjutsen, — Friherre Raab ansåg sig böra nus fksom vid förra riksdagen, sätta sig emot förhöjning i skjutslegan.. I ett så glest hbebodt land.som Sverigen vore det betänkligt att för-o svåra kommunikationerna genom att höja skjutslegan cch derigenom forlönerhe. Talaren kände i sin ort (Calmare Län) flere både bönder och gästgifvare, som blifvit, förmögna gerom skjutsning. — Herr Ribbing, Bengt, troddeiatt öfverallt, der högre skjuttlega skulle införas , borde skjutsens ställande på entreprenad blifva ett vilker derför. — Grefve Horn. Denna fråga hade varit föremål tör Ständernas uppmärksamhet och diskussioner sedan långa tider: tillbaka. Grefven förenade sig med Friherre af Nordin, ätt detta onus, detta orimliga onus (han kallade det med afsigt orimligt) som älg Svenska jorden, ieke hvilade på densamma :i egenskap af grundskatt, utan genom gårsmal häfd. Intet onusvore dock lättare att afskaffa. Det berodde på den enkla omständigheten, att den resande betalte hvad hans resa vore värd. Grefven ville icke bestrida den yrkade förhöjningen i skjutslegan, att den bestämdes till 32 sk. banko för en häst, .men trodde ej, att denna förhöjning ensam skulle afhjelpa det onda. Han ansåg understöd böra lemnas åt entreprenader: -Reservskjutsen vore lika: elier till och med mera besvärlig än hållskjutsen; denns sednare borde upphöra och öfvergå till entreprenader. Hvar och en gästgifvare, som åtog 313 entreprenad, borde ock få uppbära förhöjd skjutslega. — Grefve Anckarsvärd hade skriftligen uppsatt sina tankar om detta onus, hvilket nåra nog vöre fastvuxet vid Svenska jorden, säson gräset vid marken. Hr Grefven uppläste följande. enförande: aVåldsgästningar och friskjutsningar tryckte menigheten under långa tidehbvarf, utan några stådgade ordningar. Under Folkungaätten var Magnus Birgersony; efter: dödenvärad med tillnamnet Ladulås, den förste, sam: år 4285 utfärdade en stadga emot öfvervåldet, och påbjöds! då, att ingen vägfarande man skulle gästa, uten för penningar, bvarföre ock uti hvarje by en serskild person förordnades, att på dessa vilkor åt vägfarande tillhandahålla hvad som tarfvades; äfvensom att ipgen fick taga friskjuts, som icke hade Konungens bref dertill. (Konung Ladulås Stadga 1285 kap. 9.) Konung Magnus Erikson Smek utfärdade ett Kongl. påbud ären 43535 och 4344, att vid allmänna vägar taverner skulle inrättas och storbyomrätltare, der taverner ej våra kunde, och sattes hårdt streff så väl för den, som våldgästning gjorde, som för den. hvilken emot egarens vilja tog dess häst och den nyttjade. Under skydd af dessa författningar, samt till följe af den år 4442 utfärdade nya lag, uti hvars 24 kap. af Kongl Budet de förre författningarne erhöllo större fullfullständighet, kom folket i åtnjutande af något slags skydd emot våldsgästningens olägenheter. Men unionstiden kom, och den mannamäån, hvarmed svenska folket derunder behandlades, påförde menliga förklaringar och tillägg: uti skjutsförfattningarne, såsom: datt då herrskap redo genom lanmdet, två hästar för hyar kunde läggas till bonden; lades flere i gården, så skulle skäl derföre göras bondanom, (Calmare Recess 1483 S8 3 och 3); äfvensom att, der taverner ej voro inrättade, åboer på hemman och torp i allmänhet voro förpligtade, att, under de tillförordnade rättares bemedling, åt vägfarande herberge lemna och skjuts förskaffa: alikväl! alla andliga och verdsliga frälse landtboer från all sådan gästning och gergärd undantagnex. (Calmare Recess 1474; 1.) Dessa undantagslagar hafva, oaktadt de hela vår historia igenom nästan beständigt förekommit, med otålighet och missbelåtenhet varit fördragne, hvarföre ock Riksföreståndaren, Sten Sture den äldre, Kk2d40a nädig och klok oamfanta ftarkallada håda