Aftonbladet – 19 februari 1840, sida 1

tfatllillligdl, IULRCLS VIURUI UC IJdRUGLS HKtallbllbge l4 Denna svårighet stegras än mer deraf, att sjelfva denna kännedom ändå icke gör tillfyllest, utan hufvud och skarpsinne fordras för Regeringsledamoten att råda huru ondt skall kunna afbjelpas och allt styras till det bästa, genom de medel, som rikets Jagar och landets tiligångar erbjuda; med andra erd, han: måste, jemte partialkunskapen om lagarna, äfven äga ewt -system. Deita är hvad man förstår med regeringskonst. I ett envåldsrike hafva lagarnpe en helt annan mening. De finnas der endast för ati visa de förmer, hvari det behagar den högs:e herren att låta undersåtarne lefva och röra sig så länge; de äro endast till för dem, men icke för honom; undersätarne stå på grunden af. nåd och hafva aldrig rätt. För en regeringspersonal kan det äfven der, vara angenämt att känna de så kallade lagarne, för att drifva, leda, behandla och vexera måssorna på vanligt sätt, så gerna som på ovanligt. Men någon nödvändighet är denna kännedom icke, emedan intet ansvar drabbar regeringen, antingen den iakttager formerna eller icke. Att tala om amenniskans rättighetera är der icke blott en oändlig, en roussauisk löjlighet, utan ett brott. Ty om menniskörna är det alldeles icke frågan: deras välgång till ande och kropp utgör icke statens afsigt och mil; autokraten är den ende, som har rätt; och de få, som genom bortläggande af ali egentligen mensklig karakter lyckas vinna hans behag och skörda frukterna deraf, hafva väl derförel ingen rätt på jorden, men de få dock njuta af allt, hvad de kunna — vare sig med sjeliherrskarens tillstånd, eller utan hans vetskap — bemäktiga sig. Styrelsen kan här aldrig öfverträda lagarna, emedan hon icke nånsin är förbunden att följa dem. Om ett antal menniskor — att räkna dem lönar ej mödan — mista lif, gods, föräldrar, barn; försättas 1 lifstidsträldom eller ågonting; beröfvas bildningens :vilkor, andlig rköfrån, forntida minnen, framtida hopp och1 dylikt — allt å propos de rien eller för främmande ändamål — sådant är icke att bekiaga sig jöfver. Regeringen i en stat af denna naturj utsätter sig aldrig för annat än på sin höjd — uppror. Men i ett land, der rättsförhållande eger rum mellan styrelse och folk, hafva lagarne en förbindande kraft för beggedera. Deraf följer, att ej blott folket, utan äfven sjelfva styrelsens organer böra känna — och jemte kännedomer efterlefva — förordningarne i ett sådant land. Lika angeläget måste det vara, att funktionärer och embetsmän af alla slag och grader i ett rike af denna natur grundligt förstå hvad till. deras tjenst börer, och att inga andra tagas till befattningarne. Oundvikligt är då, att en konstitutionell regering småningom förlorar allt förtroende, om den gifver undersåtarne er upprepad erfarenbet om alt tjenster icke tillsättas bufvudsakligen med. .Jafseende på: personernas förmåga att sköta dem. :) Regeringen: undanrycker sig också sjelf derige; nom allt stöd, emedan slutligen ingen förmåga Iskall vilja ensam bland de öfriga oförmågorna .lingå i dess embeten, utan alla tjenster falla i sykofanters händer. Huru kan en styrelse begära kärlek af sina underlydande, jemte nit, larbetsamhet och trohet i utförandet af ombeItrodde åligganden, om afseende icke i främsta ,Jrummet göres på sådant vid befordringar? FörI gälves klagar man öfver bristen på förtroende, då det är detta man ständigt stöter ifrån sig, elier öfver: bristen på duglighet, då det icke är I dugligheten man uppdrager. . Men om detta är sant rörande embeten och I tjenster af alla mindre grader, så gäller det i synnerhet om så höga poster, som regeringens närmaste organer: ministrarne. Här är icke blott högsta skicklighet, Tedlighet och nitnödvändiga, utan äfven någonting som man kan kalla system. I lägre statsfunktioner se vi tjensten vanligen i alla dess delar .Jutstakad och bestämd genom instruktioner, så att gränsorna hvarken kunna förändras eller få -Jöfverträdas. Men på statens högsta platser må-Iste afseende göras icke blott på de gränslinier för embetet, som konstitutionen utstakat, utan på tidehvarfvets ställning i det hela och på na-jtionens utveckling, jemte dermed följande sanna -Ikraf. Ministern måste således handla efter ett system, som icke till alla sitt omfångs beskaffenbeter kan gifvas honom genom en insiruktion i konstitutionen, utan som han sjelf måste hafva uttänkt, med afsigt att göra det till plan för sin verksamhet. Detta först gifver honom rang af en verklig statsman. Likväl måste nationen, om den skall möta honom med .I förtroende, känna naturen af hans system, innan han till minister antages. Det är på grund af allt detta, som i länder, j der man hunnit längre än vi på den konstituI tionella banan, och som derföre kunna tjena oss till föresyn, de män, hvilka till. ministerplatser ; sättas i fråga, icke allenast först och främst wF rn BFA F add