Aftonbladet – 15 februari 1840, sida 2

Munnen — heter det — sken ännu med blanka, hvassa tänder, hvilket, i förening med hans figurs bruna gulgråhet, såg ut som vålnaden af en varg i menniskohamn., Der ha vi vargen! Stycket skulle, för den öfverhufvud mäscterligt hållna bemska och tragiska färgen vara ett af de som konstverk mest fulländade i denna samling, så framt icke författaren äfven här, som merändels, med vissa bisarra kruditeter stört totalintrycket. Det ofvananförda infaltet, att läta den ur skendöden uppvaknade mannen springa verlden omkring i den ofullständiga toiletten af jacka och känger, är icke det enda, som i nämnde afseende här finnes att anmärka. aBjörninnan, är en liten kort berättelse om har Erik i Iiansboda en morgon var ute i skogen ait spana upp en björninna, som af ilska deröfver, att man fråntagit benne hennes ungar, gjorde mycket ondt rundtom i bygderna, och hur han dervid kommit att skjuta miste och i stället döda sin trolofvade brud, som äfven denna morgon var ute i seluppgången, för att plecka rosor. Efter detta bedröfliga tillfall hände det, att Erik ofta gick hemifrån, ty han tyckte sig höra ljud i sin själ, hvilka manade honom att gå till vildmarkerna; och ehuru han förram detta i sitt hjertas hem, var det likväl tillika för honom, som om han äfven hört det ur skogen. På en sådan skogsvandring träffade han slutligen björninnan, som sist undgått hans skott, oci uppmamade henne genom ett forinligt qväde till envig. Han sjöng sålunda: . . . Ckom du, moder! mins dina ungar! du skall hämnas barnen. Jag, jag skall slåss för min brud, som du tog.nDe rusade tillsammans i berserksgång. Erik var stark och tilltygade björninnan illa nog, men dennas ramar voro dock starkare, oci den unga bonden måste först bita i gräset. Djuret afled kort derpå af sina blessyrer. Äfven till detta stycke följer en musikbilaga. Det är en melodi med tillhörandel enkel sekund stämma till den hemlighetsfulla rösten, som Erik hörde ur sitt hjerta och ur skogen i dubbla ljud, sammansmältande till en harmonisk sång. Det gäller om denna melodi detsamma, som i allmänhet blifvit yttradt om den till månsången,. Den är af en melankolisk, till och med nästan mer än den förra med folkvisans modulationer befryndad art. Talten är signerad som sex åttondelar; rythmen i sjelfva sårgen fordrar likväl tre fjerdedels takt; det är ett af de många i bokens musikbilagor förekommande tryckfel. 0.