Aftonbladet – 15 februari 1840, sida 2

sig 1 vädret, och hvem undrar sedan, att nan jemnt och ständigt ser så mjeltsjuk och frostbiten ut! Detta stycke är ett af Författarens fnurrigaste. Amnet är i sig sjelft ganska enkelt,! men det bar här blifvit behandladt, som vore afsigten, att, om i en framtid Svenskan skulle bä ect utdöddt språk, sätta lingvister och kommentatorer litet myror i hufvudet. Författaren bar sökt både i periodbyggnaden och sjelfva de enskilda expressionerna någonting rått och tvert, någon skall kanske kata det enkelhet, men det är af detta tungsamma, tvungna och skinnpelskankande slag, som förefinnes i vissa af Eddans mest primitiva sånger. Derjemte har blifvit här inrymdt en icke så ringa portion fosforistisk terminologi, synnerligast uti sjelfva cmånens sång). För att i sin mån bidraga till det underliga i konstruktionen och karakteren af det hela, har slutligen blifvit från folkvisan lånadt omqvädet. När allt detta kommer tillsammans, blifver deraf versar, sådane, som t. ex. denna: aTjugo vintrar Ramulf Jåg, ingen sol i tornet såg. Men då Guanda sidsta gången, gången bäddade sin säng — vårens vindar i lunden tystan, solens strålar bryta med dans sönder rosornas kaizar — aFader, kom! o din dotter bör nu, och lösgif Ramulfi Nu jag sjunger en blomsång för dig. En melodi är bilagd denna sång. Den är, :som samtligen de flera musikstycken, Författaren komponerat för ifrågavarande volym, af en :melankolisk vildbet, likt stormens sång i den nordiska tallskogen, och närmast beslägtad med ivår gamla folkvise. Jeg vet icke, om den egentligen kan kallas. vacker, men det vissa är, att den bar mycken karakter och-ganska lyckligt! målar ett stormstycke, sådant poemets början är. Man tycker sig böra, hurwdet hviner fram). och åter, vpp och ner, och det känns dervid, I hur vinden spelar en om kinden. aWargens dotier är en ballad, lagd i munnen på en . . . spögubbe. Den sköna: Anna, en rik mans dotter, oeh den fättiga bondesoner Henrik Jonsson, höllo bvarannan kär... Men Annas föräldrar voro emot denna kärlek, och hade yifvit Henrik afelag. De båda ungaj stämde då en afton möte i landen. Henrik laddade tvenne lössor, hvarefter de gåfvo hvarannan afskedskyssen,. föllo på mä tillsammans i det gröna oclr läto på en gång tvenre skott fara öfver heder... När föräldrarne morgonen derpå kommo till skogen, funno de sin Anna difös och kall Psin bleka älskares famn. Då de vite skilja benne dåörur, suttio armarna fast omkring. henne som en jernriag, hvarföre fadren skaffade sig en yaa och shögg ena handen på dödmannen, då ban ärätligen öppnade sin famn. Mer om påföljande natt, då fadren lig ännu vaken. i sir säng, såg han Henriks vålnad, som mot honom utsträckte den bandlösa armen, och med djup stämma hördes fordra tillbska sin afbuggna hand. Hvad derpå följde, vet ingen, men om morgonen låg fadren död i sängen. Det reddes till graföl, Iman begrof först dena sköna Anna och Benlrik i samma grafhög, och lade så äfven gubben i jord. . Men den gamle var icke död, endast skendöd, och vaknade plötsligt om natten i sin graf; mullen. var lyckligbvis ännu ej tillskoflad, så att. han ganska riktigt kom ut, kaIstade ef sig sin svepning och smög sig sin väg. Han gick imedlertid ieke tillbaka till sin gård, ban ville icke mer skåda hvarken hustru eller stuga, utan Aydde förbi och sprang, ett naket Nk, öfver marken allt längre och längre bort li främmande : bygder. ; Han födde ;sig under dessa förtviflade irrfärder af hedens nypon, I ständigt blott oeh bar inpå kroppen som en ordentlig vilde, tills han en gång om natten träffade ea spelman sofvande vid sin pyckelbarpa på marken; behändigt tog han då dennes afkastade kängor, jaeka och mössa och klädde på sig, och med nycekelbarpan som god pris derjemte begaf han sig nu att idka spelmanskonst ut i öppna verlden, uti denna originella kostym å la Otaheiti; ty märk att bar är ständigt sanseulotte. — Historien förmäle! icke om ban ens någonsin eller på hvad sät han lade sig till underkläder. Så hade har slutligen kommit att starnai trakten af Wing. fker, såsom substitut för ordinarie spögubber vid sockenkyrkan. Jag behöfver icke sägs att den ifrågavarande olycklige gubben just äl berättaren sjelf. Detta är den dystra historie: om Vargens dottern, Och aVargem? . Ni har rätt! Jeg ha glöret stt förmäla om vargen. Jag måste bär. för gå tillbaka till sjelfva början, ech inlednin gen, der det berättas hurusom Richard Furu mo händelsevis kom öfver den intressanta spö. onbben och fick af hans mun böra hans troagi ska öde. Gubben bade stämt möte med Ri chard nere vid sjöstranden; när Richard in fara sis var mannen redan der före bonon SS OF