Aftonbladet – 15 februari 1840, sida 1

NYA LAG VERKET. Rikets Ständer insågo år 1809 bebofvet, ,att Rikets lagar dels förenklades, för att af allmänheten och Domare kunna rätt fattas och tillazmpas, dels förbättrades, ull sitt innehåll. Ständerna begärde alltså hos konungen, att en Lagkommitte, bestående af kunnige och erfarne män, målte tillförordnas, för att, med odelad uppmärksamhet på hela lagverket, i detta afseende. utarbeta ett fullständigt förslag. Regeringen förordnade kommittcen, men ansåg sig böra, hvad Rikets Ständer icke begärt, fö reskrifva kommitteen: att 1734 års lag, till dess yttre form och indelning i vissa balkar, borde tjena till grund osh efterföljd., Detta hindrade kommittten att välja en mera systematisk uppställning, som säkert kunnat göra arbetets utförande i hela dess vidd lättare, 1 afseende hära har dock kommittten äfven sjelf yttrat, att den, cäfven utan denna föreskrift skulle hafva tvekat, att afvika från den form, Sveriges lagar från äldsta tider bibehållit.v Oaktadt benägna att tro detta vara ett misstag, vilje vi, heldst som kommittcen, efter vår åsigt, för öfrigt handlat rätt il uppställningen af så väl civilsom brottmålslagen, likväl för att visa huru orimliga de påståenden äro som ifrån vissa håll höras, att den nya lagen skulle helt och hållet gora oss främmande i, vårt eget land m. m., endast här ålergifva kommittcenps egna ord: aLagen är en bok för folket. Likasom sjelfva folkstammen under tidernas lopp växer ut och omdanas, måste äfven lagen, hvaruti sainhällslifvet skall så tillsägande öfverskåda sig sjelft från hvarje betydlig ståndpunkt på dess utvecklingsbana, gång efter annan utvidgas, omarbetas och ur massan af de söndrade delar, som under olika tiders inflytanden tillkommit, sammangjutas till ett nytt helt, med ett ord: föryngras. Men den bör dock aldrig annorlunda omskapas, elter i annan form framträda, än att folket städse igenkänner och förstår den. För kommitteen, hvars fasta föresats det ifrån arbetets första början varit, att icke i förat gällande stadganden, tillstyrka någon förändring, som ej efter kommitteens öfvertygelse varit påkallad af de nya förhällanden och ombytta tänkesätt, hvilka, under samhällets fortzång till högre utbildning uppkommit och stadgat sig, har det alltså utgjort en tillfredsställelse, att i det formella mera få lämpa sig efter folkets behof, än efter vetenskapsmannens fordringar. Denna princip, offentligt erkänd af män, till hvilkas kunskaper och praktiska skicklighet nationen hyst ett allmänt förtroende, och hvilken, å sält vi skola nedanför visa, äfven blifvit kon seqvent följd, synes oss böra lemna enhvar säkerhet, för att i det nya lagforslaget hvarken finna några nyheter, som äro oförenliga med! våra seder och bruk, eller de fordringar på förbättring förbisedda, som en stigande upplysning och vår friare sambhälls-författning så högt på-! kalla. Den instruktion Reg. d. 14 Febr, 1811 utfärdade, bevisade i öfrigt kommittcens fria hän-; der, i allt, utom formen, som för ett så vigtigt arbete behöfdes, och kommittden begagnade dem i all vår öfvertygelse lika klokt som oförskräckt, för att, som det heter å ena sidan, rifva ned allt gammalt, blott derföre att det var gammalt, eller som det påstås å andra sidan, ,icke upprätthålla något odugligt, endast och allenast för dess vördnadsvärda ålderdom. Den nya lagens öden voro deri lyckliga, att den under de idkeliga basunljuden om andra storverk som utfördes, lemnades i fred, att gå; sin jomna gång till slutlig utbildning. Arbetarne voro, i de högas ögon, ringa män, utan anspråk på yttre ära. Okände på samhällets höjder, väckte? de ingen afund, utom hos några egenkära juridiska korporationer; och som ingen notabilitet befarade, att deras ofrälse-bemödanden någonsin skulle möjligen uttränga hans inflytelse, hörde man ej emot dem höjas det skrik, hvilket eljest aldrig uteblifvit, då någon af nit för fosterlandet yrkat förändring i förlegade institutioner och lagar. Någon gång vinkades visserligen åt dem med afvig band — ett slags nåd från höjden; men de förstodo ej vinkarna. Slutne inom sig, undveko de således många strider med det konservativa partiet. De fortgingo på sin bana, utan alla konsiderationer,; och detta var lyckligt för den goda saken; ty de principer, hvilka de följde, voro till stor del ännu vid den tiden så nya hos oss, att någon allmän opinion ej då kunde rådfrågas. De förlitade sig på de framsteg i upplysning, som en friare statsförfattning, exemplen från andra folk, men i synnerhet tryckfriheten och nationens egna känsla af sina behof skulle tillvägabringa; de vädjade till en kommande opinion ; och deras arbeten torde hafva bidragit att framkalla den, der den eljest kanhända ännu länge hade uteblifvit. Öfver dem var ställd en granskande personal; men den anfördes af Justitie-ministern Grefve Gyllenberg, som aldrig försökte att utöfva något inflytande på de arbetande ledamöternas öfvertygelse. Dessutom gingo af de granskande många bort innan Civil-lagen hann fullbordas. (Till dem hörde Grefve Rosenblad, som aldrig mer lät se sig, sedan han öfvervarit en votering röramde de judiciella målens skiljande från de administrativa verken, hvarvid han förmodligen tyckte den skyldiga vördnaden för hans höga